Lady in the Water 2006

Det känns trist att erkänna det men Disney hade rätt. De höga hönsen på M. Night Shyamalans gamla studio försökte försiktigt varna honom om att hans självskrivna manus till ”Lady in the Water” inte direkt var något som en frisk människa skulle filmatisera. I boken ”The Man Who Heard Voices: Or, How M. Night Shyamalan Risked His Career on a Fairy Tale” berättar Shyamalan att Disney inte längre uppskattade individualister som han själv. Han vägrade att svälja sin stolthet och med hjälp av Warner Bros blev det alltså en film av den obskyra texten som han kallade för ett manus. Historien bygger på en godnattsaga som han själv hittat på för sina döttrar och nu vill Shyamalan alltså att hela världen ska hoppa i sina pyjamasar och sväva in i hans egna underliga sagovärld.

Filmen utspelar sig kring ett stort hyreskomplex i närheten av regissörens hemstad Philadelphia där husets fastighetsskötare Cleveland (Paul Giamatti) upptäcker en sjöjungfru i poolen han sköter. Eller ja, sjöjungfrun är egentligen en narf som heter Story (Bryce Dallas Howard) och säger sig komma från Den blå världen. Hon måste ta sig tillbaka dit innan det är för sent men hemfärden problematiseras av att en vargliknande varelse som kallas för scrunt förföljer henne. Cleveland måste nu ta hjälp av de övriga hyresgästerna som alla givetvis tror blint på Storys story, för att lösa en uråldrig sagas koder och på så sätt hjälpa E.T. tillbaka till sitt rymdskepp. Jag menar, hjälpa Story att återvända till Den blå världen och på så sätt upptäcka vikten av samarbete och tron på magi som finns inom oss alla.

Med en alldeles för drivande och överförklarande dialog där varje replik finns till för att lösa mysteriet, i en film där till och med repliker citeras i bakgrunden för att lägga ihop pusselbitarna åt den förståndshandikappade målgruppen filmen riktar sig till, tar Shyamalan ett rejält kliv bort från sina tidigare succéfilmer.

Med sin påhittade saga som grund berättar han en historia fylld av narfer, scrunts, och tartutics (apliknande demoner som bor i träden) från en sagovärld med egna fåniga lagar och regler. Det blir nästan outhärdligt smärtsamt att se de annars så duktiga skådespelarnas desperata försök att ta till sig den helt befängda historien och agera som att de trodde på den. Den enda som verkar lite skeptisk är en stereotypt cynisk torrboll till filmkritiker, som bisarrt nog fått sitt namn efter den legendariska gamla filmkritikern Manny Farber. Den här viktigpettern går slutligen ett hemskt öde till mötes vilket uppenbarligen är Shyamalans barnsliga sätt att peka fingret emot alla de kritiker som inte såg det genialiska i ”The Village”.

Anledningen till att Story skickats till just denna pool var att hon skulle inspirera en genialisk ung författare, en man med enorma idéer som en dag ska inspirera en hel generation och med hjälp av fantastiska hans ord ska vår krigshärjade planet bli ett paradis igen. Detta geni spelas av M. Night Shyamalan. Till och med Shyamalans knäppa polare Mel Gibson hade tillräckligt med sunt förnuft att inte låta sig själv spela Jesus.

Genom att sätta sig själv i högsätet på detta sätt slösar han bort duktiga skådespelares talanger såsom Jeffrey Wright och Bill Irwin som får hamna i skuggan för att denna narcissistiska tokstolle med messiaskomplex ska få ta plats och leka Spielberg. Visst är hans kreativitet beundransvärd och han vet hur man gör film. Jag menar ”The Village” är en av de proffsigast genomförda skräpfilmer som någonsin gjorts. Men i slutändan sitter man ändå där och äcklas i väntan på att filmen ska vända med en Shyamalansk-twist och avslöja att allt bara var en påtänd pundares dröm.

Men det händer aldrig. Och när aporna väl hoppar ner från träden blir det bara för mycket. Giamatti och Bryce Dallas Howard gör sitt bästa men det räcker inte. Mannen bakom höjdarna ”Sjätte Sinnet” och ”Signs” har förvandlats till en sinnesrubbad galning som är en flopp ifrån att regissera reklamfilmer, eller kanske göra en film med Tom Cruise.