M. Night Shyamalans 13 filmer rankade - från botten till toppen

Få filmregissörer har haft sådan berg-och-dalbana till karriär som M. Night Shyamalan. Efter genombrottet med succén “Sjätte sinnet” såg han ut att bli en av skräck- och thrillergenrens nya mästare. Men snart kläckte han ur sig en rad utskrattade floppar som lämnade mycket att önska. För några år sedan kom han tillbaka i form med “Split” och nu är förväntningarna relativt höga på hans nya “Old”. Vi har rankat hans filmer från de värsta till de bästa. (Undantag debuten “Praying with Anger" (1992) som inte finns tillgänglig.)

 

 

 

En outhärdlig kalkon välförtjänt utnämnd till en av filmhistoriens värsta. Inte ens M. Nights mamma kan möjligen finna någon anledning till att försvara den här lågpunkten i filmskaparens CV.

 

 

 

Möjligen finns liksom i “Plan 9 from Outer Space” och “The Room” ett slags underhållningsvärde i den här skrattretande så kallade rysaren där träd och pollen hotar mänskligheten genom en självmordsepidemi. Men det är omöjligt att ta eländet på allvar, speciellt när Mark Wahlberg av alla människor spelar en collegeprofessor som i en scen pratar med en plastväxt. Ja, ni hör ju.

 

 

 

Familjen Smiths fåfänga-projekt var uppenbarligen tänkt att lansera sonen Jaden som actionstjärna samt en comeback för Shyamalan efter “Airbender”-fiaskot. Det gick inget vidare. Medan Will har en meningslös andraplansroll så kämpar Jaden både med fåniga CGI-monster och försök att anamma pappas skådespelartalanger. Resultatet är en flopp både inblandade och publiken helst glömmer.

 

 

 

Den ordentliga starten på Shyamalans nästan tioåriga svacka. En ambitiös men hopplöst pretentiös fantasi om en ensam hyresvärd (alltid sevärda Paul Giamatti) som försöker rädda en sjöjungfru-liknande varelse (en tapper Bryce Dallas Howard). Tyvärr kan inte ens en suverän ensemble rädda det här spektaklet. Regissörens största synd är att rollsätta sig själv i en nyckelroll som får Quentin Tarantino att likna en Shakespeare-aktör.

 

 

 

“Split” var en strålande comeback för regissören där han knöt den samman med “Unbreakable”. Förväntningarna var därför höga när man samlade stjärntrion James McAvoy, Bruce Willis och Samuel L. Jackson för en tredje del. Tyvärr var det trots fina insatser och en del spänning en mild besvikelse där antiklimaxet till final misslyckades att leverera en tillfredställande avslutning för karaktärerna.

 

 

 

Med god konkurrens så troligen Shyamalans rekord i imponerande stjärnensemble (om än många bortkastade i biroller) samt oväntad men nästan skrattretande absurd sluttwist. Rysaren om mystiska monster som hotar en ängslig by har några skrämmande sekvenser och en lysande genombrottsroll för Bryce Dallas Howard. Men den ökända, svårsmälta slutklämmen känns mest som ett dåligt skämt.

 

 

 

Shyamalans senaste hamnar någonstans mellan hans sämre och bättre alster. Här finns en del obehagliga scener, intressant tematik kring anatomi och ålderdom samt en inte bara en men två twistar i upplösningen som faktiskt fungerar på ett moraliskt provocerande nivå. Men som vanligt en del plågsam dialog, tveksam personregi och en irriterande kamera som vägrar att stå still. Extremt ojämn men sevärd spänning.

 

 

 

Ja, det är helt ologiskt att utomjordingar som inte tål vatten skulle invadera Jorden av alla ställen. Och som vanligt bjuds här på en twist i slutet så fånig att den inte ens behövde en parodi i “Scary Movie 3”. Men här finns samtidigt några riktigt otäcka scener och Shyamalan skildrar ofta rädslan och skräcken för det okända med stadig hand. Om Shyamalan bara använt en riktig skådespelare till den där viktiga birollen vi alla minns…

 

 

 

Shyamalans Hollywood-debut är en förvånansvärt söt och familjevänlig dramakomedi om en tioårig pojke som efter sin farfars död ger sig ut på sökande efter Gud. En milt roande och rörande liten film som kommer långt på huvudrollsinnehavaren Joseph Cross (“Lincoln”, “Mank”) charm. Kan du köpa Rosie O’Donnell som sportälskande nunna och en del amerikanska klyschor så är det en lättsmält feelgood-rulle.

 

 

 

Regissörens underskattade återkomst till god form där hans finess inom skräckgenren kommer helt till sin rätt i det trendiga Found Footage-formatet. Ett syskonpar spenderar en helg hos sina morföräldrar på deras gård i Pennsylvania men upptäcker att allt inte står rätt till… Shyamalans förkärlek till en stor twist fungerar väl här då den möjligen inte är helt oväntad men desto mer skrämmande.

 

 

 

James McAvoy får chansen att spela ut hela sitt register här där han spelar en seriemördare med 23 olika personligheter och han gör det så bra att vi överser en del brister. Exempelvis hade det kanske varit mer spännande om hans agenda inte varit att kidnappa och tortera tonårstjejer. Men att en av dem spelas av begåvade stjärnskottet Anya Taylor-Joy ger filmen ett extra lyft.

 

 

 

Shyamalan följde upp “Sjätte sinnet” med en unik thriller som bevisade att han är en regissör såväl som historieberättare med nya, spännande variationer på genrer. En skruvad spinn på idén om superhjältar med Bruce Willis och Samuel L. Jackson i några av sina mest intressanta roller. Troligen filmskaparens näst bästa av sina berömda twistar i slutet, efter nämnd genombrottsfilm.

 

 

 

I en genre full av våld och blod kom en okänd regissör och påminde oss att en skräckfilm kan skrämmas enbart med en kuslig spökhistoria. Vi kan alla slutets överraskning vid det här laget men det är ändå en av sin tids mest lågmält skrämmande, atmosfärrika och välspelade rysare. 1999 års näst mest inkomstbringande film som fick sex välförtjänta Oscarsnomineringar, inklusive två för Shyamalan (Bästa regi och manus).