Lånaren Arrietty 2012

Historien är baserad på boken “Lånarna” av Mary Norton och handlar om den unge Sho som en sommar flyttar hem till sin gamla moster. Hon bor i ett litet hus i en grönskande glänta i utkanten av Tokyo tillsammans med en annan äldre dam som hjälper henne. Sho har ett svagt hjärta och behöver en lugn plats att vila på medan han väntar på att bli opererad.

Under golvbrädorna och i väggarna på huset bor en familj pyttesmå människor, eller småfolk som de kallas i människornas sagor. De har ett litet hus med sängar, bord och det mesta som vi stora personer har. De överlever genom att “låna” det de behöver av människorna. På nätterna när ingen tittar ger sig familjens pappa, Pod, ut på expeditioner i det stora huset för att hämta lite socker, papper eller annat de behöver. Han tar sig fram mellan väggarna på små trappor och broar som de byggt med pinnar, snören och spikar som nästan är lika stora som dem själva.

Flickan i den lilla lånarfamiljen heter Arrietty och är 14 år. Hon har aldrig varit ute i människornas stora hus så när hon äntligen får följa med sin pappa på en nattlig expedition för att låna saker blir hon väldigt glad. Hennes mamma är också glad att Arrietty blivit stor nog att “låna”, men samtidigt varnar hon henne för att inte bli upptäckt av människorna, för de är farliga för småfolket.

Arrietty och Pod ger sig ut i människornas hus och firar ner sig för köksbänken med långa rep. Pod lånar en sockerbit som är lika stor som hans ryggsäck och Arrietty förundras över hur gigantisk människornas värld är. Allt verkar gå enligt planen, tills den unge Sho plötsligt får syn på henne.

Efter att ha träffat honom ett par gånger visar det sig att Sho nog inte är så farlig, men någon annan i huset har också sett småfolket och har bestämt sig för att fånga dem.

“Lånaren Arrietty” är en väldigt charmig historia med en stark kvinnlig karaktär i huvudrollen. Arrietty må vara väldigt liten, men hon är nyfiken, modig och öppensinnad.

Scenerna är snyggt tecknade och framförallt bakgrunderna märks det att Studio Ghibli har lagt ner massor av tid och energi på. Det är en färgglad men naturtrogen värld Arrietty och hennes familj lever i. Man vill nästan följa med in bakom väggarna för att hälsa på dem i det lilla huset under golvbrädorna.

Filmen är regisserad av långfilmsdebuterande Hiromasa Yonebayashi som tidigare jobbat som animatör på Ghibli-filmer som “Prinsessan Mononoke”, “Spirited Away” och “Det levande slottet”. Den långa erfarenheten inom Ghibli gör att Yonebayashis regi är mycket bra filmen igenom. Han och hans team lyckas skapa en film som är väldigt trevlig, och även om den fortfarande innehåller några surrealistiska element så gillade jag den mer västerländska historien.

Musiken är bra och passande till historien, men under början och slutet får vi också höra en sångerska som sjunger på engelska. Visst är det vackert, men ibland känns det lite väl sockersött.

Det jag saknar för att filmen ska bli riktigt bra, oavsett genre, är en ännu starkare handling, lite mer dramatik och lite större konsekvenser för filmens antagonist. Som tecknad familjefilm gör den ett bra jobb och kan nästan mäta sig med Pixars filmer. Precis som tidigare Ghibli-filmer så är den väldigt varm och charmig, men tar samtidigt upp lite tyngre ämnen som att livet inte varar för evigt.

Filmen är en av mina favoriter från Studio Ghibli. Den saknar lite av den surrealistiska magi som “Spirited Away” och “Min granne Totoro” har, men jag tyckte den var mycket bättre än “Det levande slottet”. Sammanfattningsvis så är det en väldigt trevlig och söt film som rekommenderas till alla som gillar bra animerade filmer, oavsett om du är stor eller väldigt liten.