Mary och häxans blomma 2017

”Mary och häxans blomma” bjuder på ett actionpackat intro som för tankarna till både ”Sandybell” och ”Brisby och Nimhs hemlighet”. Jag får direkt sköna 80-talsvibbar. Det är rått, mörkt och färgglatt på en och samma gång.

 

Ondskefulla robotar jagar en ensam häxa över en svart himmel som precis hinner fly undan innan en atom-liknande bomb smäller av bakom henne. Som ett stort fan av häxor och animé skjuter förväntningarna i höjden. Vetenskap och magi vävs samman i ett visuellt spektakel som landar någonstans mellan ”Nausicaä från Vindarnas dal” och ”När Marnie var där”.

 

Detta är regissören Hiromasa Yonebayashi och producenten Yoshiaki Nishimura, tidigare veteraner från Studio Ghibli, första gemensamma produktion. Det märks, för Ghiblis karakteristiska lekfullhet har satt sin prägel även på detta verk. Dock saknar jag en helhetskänsla och miljöerna vacklar något mellan att vara brittiskt klädsamma och japanskt drömska. En spännande kombination som hade fungerat bättre om inte berättelsen spretat åt olika håll.

Storyn, baserad på barnboken ”The Little Broomstick”, följer den unga flickan Marys resa från det brittiska överklasshemmet på landsbygden upp i skyn till magiskolan Endor och hennes möte med skolans ondskefulla professorerna som gömmer en fruktansvärd hemlighet. Mary som karaktär är charmig. Uppväxt som jag är på sagor blev häxor med tiden det självklara valet att klä ut sig till då de har kraften att bestämma över sitt eget liv. Det har också Mary. Hon är en kavat häxa med Pippi-anda och delvis filmens stora behållning. Jag fnissar när hon uppgivet talar om för grannpojkens svarta katt att ”Jag har inte klagat färdigt på mitt liv ännu” när denne är på väg att smita ifrån samtalet. Och det är först när Mary följer efter den svarta katten, liksom Alice följer efter den vita kaninen, och äventyren börjar som klyschorna väller över mig.

För därefter följer: en promenad genom mystisk dimma (jag väntar bara på att höra De Underjordiska), en flygtur uppe bland molnen i Falkor-stuk samt en glidning förbi några Avatar-öar. Vid det här laget väntar jag bara på att få se ett magiskt rådjuret och tadaaa – det bjuds inte bara på ett, utan flera. I bakgrunden hörs musik som hämtat från Harry Potter-soundtracket och kort därpå kraschlandar Mary på en skola för häxor.

 

Som tur är avtar korvstoppningen med klyschor kort därpå, men historien är ojämn. Jag anar en bakomliggande sensmoral kring magins (maktens) baksidor, men tyvärr drunknar temat i en tjock smet, om än en otroligt vacker sådan. För på det visuella planet tycker jag filmen briljerar, särskilt de surrealistiska inslagen. Världen i ”Mary och häxans blomma” har nämligen allt. Från grodstatyer med älvvingar, en vallgrav med jättekarpar, en flygande ubåt och bodybuilders till en grön energi som för tankarna till radioaktivitet och en ond vetenskapsman som glider runt i en vandrande ”Skalman-fåtölj”. Steampunk-estetik varvas med klassiska fantasyinslag och elektricitet omnämns också som en form av magi.

Till slut tänker jag att jag kanske bara sett för mycket, för som liten hade jag älskat den. Den är magisk, den har en massa djur att tycka synd om, en rödhårig tjej vars hästsvansar jag som liten hade dödat för och en glittrande 80-tals regnbåge. Stora jag ger den en 3:a, lilla jag hojtar ”5”.