Legender från övärlden 2006

Det kan inte vara lätt att växa upp hos en superbegåvad förälder. Inte heller bli det lättare av att du kanske försöker dig på exakt samma yrke som mamma eller pappa. Historien är full av ungar som aldrig lyckades fylla ut sina föräldras skor. Stackars rika små barn som inte lyckas med att bli lika begåvade som sina föräldrar.

Hayao Miyazakis son, Goro Miyazaki har nu gett sig in på faderns arena med en anime-filmatisering av den fantastiska Ursula K Le Guins mästerverk: "Trollkarlen från Övärlden". Som ett av de banbrytande verken inom fantasygenren kan jag förstå hur Miyazaki junior kände en lockelse att göra en film av de fyra böckerna. Övärlden-böckerna innehåller nämligen de klassiska teman som studio Ghibli ständigt återkommer till, den starka fria flickan/kvinnan och kärleken till naturen.

I början av filmen får vi veta att någonting har gått fel i världen och balansen är rubbad. Drakarna slåss med varandra och häxor och trollkarlar förlorar sina magiska krafter. Ärketrollkarlen Ged (mer känd som Sparvhök) vandrar runt i övärlden för att hitta lösningen, under tiden glider drakar och människor längre och längre ifrån varandra och från sitt gemensamma ursprung.

Någonting har hänt i Goro Miyazakis manusskrivande och regiarbete av böckerna. Stundtals undrar jag om han  inte tagit sig lite väl stora konstnärliga friheter. Kvinnorollerna, återhållsamma av Le Guin i de tre  första böckerna, men öronbedövande starka i den sista, epilogliknande boken, är helt marginaliserade. Den urkraft som flickan Therru utgör, den befrielse som hon innebär, är nu reducerade till en arg men slutligen foglig flicka. I Le Guins bok är hon det brända, våldtagna, misshandlade barnet som innebär frälsning. Hon, inte han, räddar världen och helar den. Männens våld, männens monopol på världen, faller. Men inte i Goro Miyazakis film och värld. Det är det som var det fantastiska med fadern Hayao Miyazakis filmer, där mycket av fascinationen för hans filmskapande finns. Hayao har haft förmågan att lyfta fram det oväntade och det vackra, Goro är en av många halvdana filmskapare och hans film kommer aldrig bli någon jag kommer ihåg. Kanske är jag orättvis, men i Hayaos första film, "Castle of Cagliostro" kan jag se många av de misstag hos en nybörjare som sonen nu gör.

Det är inte heller helt lätt att omvandla fyra lysande böcker till en spelfilm, men här har faktiskt Goro Miyazaki lyckats. Det gör ingenting att vi kastas in i filmen efter att alla händelser i de tre första böckerna, de nödvändiga återblickarna för att förstå sammanhanget får vi också i filmen. Det mörker och den hopplöshet från Le Guins böcker tycker jag även att Miyazaki förvaltar väl. Lite för väl ibland, då berättelsen framstår som helt förtappad och hopplös.

"Legender från övärlden" är en film som inte håller och aldrig trodde jag att jag skulle ge en film från studio Ghibli en tvåa i betyg. Men historien är för vanlig och platt berättad, sonen kan inte frigöra sig från den skugga som fadern kastar, och skuggan kommer, precis som i Le Guins böcker, att äta upp honom och kvar blir ingenting annat än besvikelse hos biopubliken.