Lida 1990

Såg denna film många gånger i tidiga tonåren men nu var det längesen när jag igår såg den igen. Bates roll står verkligen ut och gav en välförtjänt Oscar, övriga roller är inte så jättebra. Tempot är sådär och spänningen infinner sig inte riktigt idag. Det är fortfarande en bra film med ett plus. 3+/5 (7/10)

“I am your number one fan” sa en man i tjugofem års åldern till Stephen King hösten 1980 och bad om sin idols autograf vilket han också fick, denna man hade också en stor beundran för John Lennon som kom att ge honom en autograf ett par månader senare i december, några timmar efter att han fått denna autograf sköt han sin idol utanför hans lägenhet i New york till döds. Att ha gett sin autograf åt Mark David Chapman som påstod sig vara Kings största beundrare satte troligen sina spår i författaren, “Lida” är ett kraftigt fragment av denna skräck King troligen kände av denna hädelse som han skildrade i sin roman skriven mellan 1985-1986 och utgiven 1987 ” (originaltitel “Misery”). I Rob Reiners filmatisering lyckas Kings litterära skräckthriller väcka lika stort obehag och engagemang. Paul Sheldon har gjort sig berömd genom att skriva bokserien “Lida” han har nu gett ut sin sista bok i denna serie och har börjar på ett nytt litterärt projekt. När han åker bil med sin precis färdigställda roman i en snöstorm råkar han ut för en olycka och svimmar, ganska illa skadad befinner han sig bruten i en bil täckt av snö räddas han av en kvinna som han vaknar upp hos i ett stort rum, kvinnan heter Annie Wilkes och säger att hon är Pauls största beundrare. När han först vaknar upp tycker han det verka vara en något egen kvinna han hamlat hos men är ändå tacksam för att ha blivit räddad och för alla hennes komplimanger om hans författarskap. Snart inser han dock att Annie tänker hålla honom fånge i sitt hus och tvingar honom att att skriva om den sista boken i “Lida”-serien tills hon är nöjd med slutet. Annie tvingar honom också att bränna upp sin enda kopia av sin nya roman. Det hela blir mer och mer extremt ju längre han är i hennes hus och han inser snart att hans liv är i stor fara. “Lida” är en högst karaktärsdrivande film vars spänningsmoment sker i relationen mellan Paul och Annie. Paul spelas av James Caan och balansera sin karaktärs överlevnadsinstinkt, smärta och panik på ett fullt trovärdigt sätt, den mest uppmärksamma skådespelarinsatsen i filmen är dock Kathy Bates som blev oscarsbelönad år 1991 för sin insats i filmen, hon lyckas totalt skapa en djupbottnad karaktär med grava personlighetsstörningar men det hela görs nyanserat och trots en risk att karaktären enbart framstår som ett ont hinder (en klassisk antagonist), och i princip ett monster i relation till Paul går Kathy Bates inte i denna fällan utan visar tydligt en helhetsmässig verklighetstrogen karaktär som med sina kraftiga humörvändningar till och med frambringar komik och sympati utan något som helst överskådespeleri. En totalt enastående skådespelarinsats är också Richard Farnsworth (1920-2000) gestaltning av den gamla sheriffen Buster, som vi i filmens första timma får följa parallellt söka efter Paul, vilket är ett mycket genomtänkt val som skapar en variation som för filmen framåt på handling och det karaktärsmässiga Stadiumet. Likt flera drama, skräck och thrillerfilmer som producerades främst under 1980 och 1990-talet präglas regin så att den ska passa filmens resterande framställande av faktorer inom scenen, är det meningen att vi ska se något i bild ämnas all plats i bilden till det, kommunicera två personer klipps det mellan dom om dom är på ett relativt avstånd från vandra eller på olika höjder, som när Paul ligger i sägen eller sitter i rullstolen och Annie står upp visas dom i majoriteten av dessa scener inte i bild samtidigt utan det klipps och kameravinklarna är samma under dessa klipp. För att försträcka dramatik eller visa något extra tydligt används inzoomningar trots att det finns goda möjligheter att i stället förflyttar kameran, detta gör att regin inte samarbetar med ögat via dom möjligheter som finns och smälter i från det filmiska helhetsintrycket i somliga scener. Samtidigt är kamerarustningen väl anpassad för detta vilket gör att bilden aldrig blir oskarp eller förlora sitt framställda fokus. Marc Shaiman har lyckats skapa ett mångfaldigt uttryck i filmmusiken byggt på bland annat stråkar och piano, den fungera mest effektivt när den är diskret hotfull i bakgrunden och skapa en smygande och panikartad känsla, i dom få scener den höjer dramatiken blir även dom inslagen effektiva då dess drag redan byggts upp mycket filmiskt respektfullt till dom resterande faktorer, och dramatiken känns nödvändig i situationen vilket gör att dramatiken inte känns överflödig eller som att det skär sig i från resterande frambringande uttryck. Det ångestladdande dramat och den täta stämningen för mina tankar till dom suveräna klassikerna “Sunset boulevard”(1950) och “Vad hände med Baby Jane?” (1962), som även dom bygger på en tvångsmässig relation mellan två personer var av den ena vill fly och försöker balansera detta utstuderat till den andras psykiska problem , i “Sunset boulevard” blir det ett tvångsmässigt lögnaktigt samarbete som mynnar ut i ett totalt våldsamt beroende, i “Vad hände med Baby Jane?” möter vi två systrar där hämnd sker på grund av gamla konflikter, likt denna film som i “Lida” sitter offret i rullstol, “Lida” dra dock det hela vidare ännu en bit – det snöar och regnar, huset Paul är fånge i är totalt isolerat från andra byggnader och människor, och personlighetshoppen från Annies sida är totalt oberäkneliga detta gör att Pauls planer att ta sig ur situationen skiftar mellan att lura Annie via vänlighet, att fly, eller den slutliga planen att ta till våld. Även fast det har gjorts en hel del misslyckade filmatiseringar av Stephen Kings romaner och noveller har det även gjorts många lyckade och “Lida” är en av dom, som lyckas skapa en stämning och personkemi likt som romanen men samtidigt stå på egna ben. Och “Lida” förtjänar absolut att nämnas när King- filmatiseringarna “Carrie”, “The Shining”, “Stand by me” (som även Rob Reiner regisserad), “Nyckeln till frihet” och “Den gröna milen” nämns. En känsla av obehag i en helhetskänsla lyckas alla dess faktorer i filmen skapas och “Lida” står sig som en av 1990-talet främsta thrillers. Anton Carlson Ursprungligen skriven i Mars 2014