Love 2015

”Love” är den första biofilmen med explicita sexscener i 3D. 

Om du därmed får upp en mental bild av kukar som poppar ut från bioduken och sprutar publiken rakt i ansiktet så, jo… det är inte långt från sanningen. Den här filmen vill du inte se med dina föräldrar.

Men det är inte bara en gimmick. Även om filmen blir omtalad och ihågkommen som ”den med 3D-sex” så är det ungefär lika sant som att ”Irreversible” är ”den med en brutal våldtäkt”. Ja, vissa scener sätter sig på näthinnan mer än andra, men berättelsen täcker mer än så. 

”Love” är en film om kärlek. Om berusande förälskelse, krypande svartsjuka och smärtsamma uppbrott. Amerikanen Murphy inleder ett förhållande med fransyskan Electra. Höga på varandra och på droger kastar de sig mellan sängkammaren, fester och promenader i Parisnatten. När de blir nyfikna på sin nya söta granne Omi och bjuder in henne på trekant, blir det början på slutet av deras episka kärlekshistoria. 

Filmen redogör för en relations början och förfall via tillbakablickar i omkastad ordning. Vi börjar i slutet när Murphy har råkat få en liten son med Omi. Han känner sig fångad och hatar livet. Det är Murphys lag: om något kan gå åt helvete, så kommer det också att göra det. När han får höra att exet Elektra är försvunnen väcker det gamla minnen om hans livs egentliga stora kärlek. The one that got away.

Via huvudpersonen, en aspirerande filmmakare, passar regissören Gaspar Noé på att förklara sin vision. Om kärlek är en viktig del av livet, och sex är en viktig del av kärleken, varför är då sex så tabu på bioduken? Murphy drömmer om att göra film av ”blod, sperma och tårar”, vilket inte är olikt Noés filmografi så här långt. Han har redan tänjt på gränserna för stil och innehåll med omtalade mörka våldsthrillern ”Irreversible” och det neonupplysta knarkeposet ”Enter the Void”. Här kommer alltså filmen som ska få oss att ta på 3D-brillorna och titta på många, långa knull tillsammans med hundratals andra biobesökare. 

Hur är de då, de beryktade erotiska bitarna? Intima, avslöjande, och jag erkänner, rätt heta. Nä, det rycker inte i baguetten, men man har lyckats fånga den svettiga närheten mellan två personer (ibland tre, och ibland fler) på ett sätt som film sällan eller aldrig gör. Sexet smälter in i handlingen på ett naturligt sätt, utan censur. Det handlar inte om att chocka eller provocera. Glöm exploaterande stönporr eller vardagsgrå Lars von Trier-knull, utan helt enkelt snygga ligg mellan perfekta kåta kroppar. Ett drömförhållande genom reklamfilmsfilter. Möjligen skulle filmen vinna på att vara lite mer realistisk, avslappnad, lekfull och ibland awkward, så att vi vanliga dödliga inte fick komplex. Ändå är sexscenerna den här filmens stora behållning.

Resten av ”Love” har inte fått samma kärlek. Replikerna är platta och skådespelarna lägger fram dem på ett avtrubbat sätt. Som om de ständigt var höga eller i en dröm. Det gör det svårt att ta till sig karaktärerna, och den här starka kärleken som filmen vill förmedla känns inte särskilt trovärdig. Murphys djupa ångest efter ett misstag, och längtan efter en flickvän han förlorat, det är starka känslor som borde kommit fram bättre. Manuset är bokstavligen lövtunt: sju sidor långt, har regissören själv sagt. Det märks.

Om du har följt Gaspar Noé är det en mer sansad och nykter film. Det är ändå en besvikelse att han överger sin visuella stil, jag hade önskat se den utvecklas. I hans senaste två filmer svävar kameran över rummet, tittar dit den vill, flyger ibland ut på gatan och upp över stan som i någon febrig dröm. Då kunde man förlåta att vi aldrig kom riktigt nära hans karaktärer. Här, med ett mer klassiskt om än snyggt foto, blir distansen till Noés karaktärer än mer uppenbar. 

Vi ser dem nakna och totalt utlämnade till kamerans lins, men får vi verkligen lära känna dem, och känna med dem?