Lucy in the Sky 2019

Rymden fascinerar och berör. Såväl science fiction-författare som visionära regissörer har utforskat dess okända vrår i jakt på svar om livets mening och människans plats på universum. ”Lucy in the Sky” är inte annorlunda. Det är en verklighetsbaserad historia som lyckas sätta fingret på hur förödande vackert och samtidigt ensamt det måste vara att befinna sig där uppe, hundratusentals kilometer hemifrån, och stirra ner på den blå planeten vi kallar Jorden. Detta etableras utmärkt redan i de inledande minuterna.

Resten av filmen blir ett tunt psykologiskt drama där Natalie Portman kämpar med att jonglera känslor med ännu en ny peruk och ännu en ny dialekt, utan att något av det känns riktigt trovärdigt.

Portman spelar Lucy Cola, en astronaut som just landat efter ett uppdrag i rymden. Hon varnas för att många upplever fysiska smärtor efter en tur upp i det blå. Själv vägrar hon höra om såna dumheter - målmedveten, envis och nummer 1 i allt hon åtar sig, är Lucy fast besluten att komma upp igen. Så snart som möjligt, kosta vad det kosta vill. Men rymdresan har snarare satt sina psykiska avtryck, som en slags PTSD, där vardagen plötsligt känns inrutad. Lucy distanserar sig från sin man (Dan Stevens), hon inleder en affär med en kollega (Jon Hamm) och tappar allt mer fotfästet.

På pappret såg allting bra ut. Natalie Portman är en av sin generations skickligaste skådespelerskor, Noah Hawley kommer från tv-världen där han gjort succé med ”Fargo” och ”Legion”. Det är dock både hans och manusförfattarna Brian C. Brown och Elliott DiGuiseppis första långfilm, och de siktar onekligen högt med ett psykologiskt drama. Ett ganska ambitiöst projekt att ro i hamn, inte för att det är storskaligt (rymdscenerna är ett litet inslag) utan för att det är knepigt att skildra vad som pågår inne i en människas psyke.

Natalie Portman kan vara fantastisk med rätt material (se ”Black Swan”), men ibland verkar hon mer upptagen med att fånga dialekten eller looken, mer än att bygga en trovärdig karaktär (som i ”Jackie”). I ”Lucy in the Sky” känns hon ovanligt stel och obekväm. Jag har aldrig svårt att förstå vad Lucy går igenom, det är inte det, men Portmans gestaltning lyckas inte få mig att känna särskilt mycket för rollfiguren. Istället ser jag skådespelerskan som kämpar med att bli någon hon inte är.

Historien bygger på en NASA-skandal från verkligheten men mycket, inklusive huvudpersonen Lisa Nowaks namn, har ändrats. Det konstnärliga greppet att växla mellan 4:3 och extrem bredbild ska förstärka känslan av Lucys instängdhet, men det tar över till en punkt där man knappt kan tänka på annat. Kanske kunde mer erfarna filmskapare ha fått materialet att lyfta, men Hawley verkar mer intresserad av att leka med bildformatet än att fånga sin publik och få oss att känna något för Lucy.

Någonstans här inne finns ett intressant personporträtt av en astronaut på gränsen till nervsammanbrott, något vi aldrig har sett trots en mängd rymdfilmer - men jösses så platt det blev.