MadS 2024

”MadS” spelades in under bara fem dagar eftersom filmen består av en enda lång tagning. Versionen som vi får se är den som spelades in sist och konceptet är förföriskt medryckande. One-shot är ett format som hyllade ”Birdman” och ”1917” också lekt med, men där dessa ”fuskat” sig till slutresultatet genom efterbearbetning påstår David Moreau att ingen redigering gjorts av ”MadS”, vilket är mycket beundransvärt.

 

Kameran följer till en början Romain. En ung kille klädd i, en för genren, passande vit silkesskjorta som inleder utekvällen med att snorta ett mystiskt rött pulver. Hög på livet kastar han sig in i pappas dyra vintagebil för att fortsätta festen hemma hos några vänner. Relativt omgående dyker dock en kvinna upp på vägen som tycks rymt från närmsta mentalsjukhus. Hon är klädd i vita trasor och oförmögen att prata, men bär på en bandspelare som informerar om hur patientens tänder och tunga avlägsnat för dennes bästa.

 

Romain reagerar mindre på vad som sägs på kassetten än på den hysteriska kvinnan som hoppar in i bilen och hastigt avslutar sitt liv genom att hugga sig själv till döds. Av rädsla för att åka fast vänder Romain tillbaka hem i panik med den döda i bilen. Om hon nu är död …

 

Utöver konceptet med en enda tagning är det framför allt de unga skådespelarna som imponerar. Romain (Milton Riche), Julia (Lucille Guillaume) och Anais (Laurie Oavy) är de som för berättelsen framåt och som förflyttar sig ohämmat mellan miljöer och scener på ett trovärdigt sätt. Dialogen är minimal, det är i stället hur de rör sig och interagerar med varandra som skapar filmens språk. Där minsta ryckning ställer frågan om huruvida allt som sker är en dålig tripp eller en faktisk zombieapokalyps.

 

Genom att variera ljussättning skapas spänning i scener som lätt skulle kunnat uppfattas som transportsträckor. David Moreau har också arbetat intensivt med musiken för att variera tempot och slutresultatet är en episkt speedad helvetestripp mot jordens/ungdomarnas undergång. Ett måste-se för alla zombiefans.