Magisterlekarna 2022

Kristofer Folkhammar har gett sin bok "Magisterlekarna" det slagfärdiga epitetet "en sodomistisk melodram" och om det inte är en oemotståndlig slogan då vet jag inte vad.  Långfilmsdebuterande Ylva Forner verkade dela den slutsatsen när hon valde att göra den Malmöbaserade författarens säregna och kritikerhyllade roman till sin debut.

 

Bortsett från en Östlund och en ”Gräns” då och då är vi svenskar inte direkt bortskämda med provocerande filmer – här i landet satsar vi mer på realistiska dramer, romantik och beskedliga familjekomedier. Just därför är det riktigt kul att den exceptionellt bögiga ”Magisterlekarna” nu blivit film.

 

Folkhammar uppfann i boken en separatistisk bögvärld fri från allsköns heteroinbladning i form av ett läroverk(läs gymnasium) där eleverna skriver uppsatser om transpersoners betydelse för Stonewallupproret.

Forner bygger en retrofuturistisk värld där Folkhammars vurm för brittiska miljöer och kitschiga higschoolserier får virvla fritt. I centrum för handlingen står den distingerade magistern (Johan Ehn) med smak för unga skönheter och en fot i sitt smärtsamma förflutna. Han ägnar sig åt lekfulla och symboliskt laddade dominanslekar med skolans snygging Charles (Christian Arnold).

 

Filmens andra berättelse kretsar kring ”hyenorna” – läroverkets fyra stjärnor Paul, Tim, Noak och Fred. De fyra kompisarna är särskilt magnetiska bland skolans alla gays och bildar två par. Ångestridne och tankfulle Paul (Johan Charles) är tillsammans med trygge boy-next-door-typen Noak (Nino Forss) och extravaganta estradören Tim (Simon Kling) är tillsammans med Fred (Joel Valois).  Någonstans i bakgrunden lurar även skolans vaktmästare Frank (Jani Blom) – en krypande närvaro med sin egen ohälsosamma besatthet av magistern.

 

Det är uppenbart att ensemblen tagit sig an historien med uppsluppenhet och gott humör men utan friktion får saker sällan fäste. ”Magisterlekarna”bjuder förvisso på ett slags vemod men inger inte känslan att något betydelsefullt står på spel. St. Sebastians Pierre et Gilles-inspirerade miljöer är en kuliss där karaktärerna glider omkring utan att riktigt fästa känslomässigt. Ett prydligt och trevligt bögmecka som aldrig bränner till bortom estetiken. 

 

Filmen när möjligen lite väl mycket respekt till sin förlaga – mycket av dialogen är hämtad direkt ur boken. Det är fint men kanske inte helt rätt väg att gå med en relativ kort speltid och svårigheten att fånga essensen i Folkhammars lekfulla prosa. Romanens två huvudtrådar sammanflätas inte på ett särskilt tillfredställande sätt och jag skulle vilja se en mer konstnärlig frilagd tolkning av förlagan. Någonstans får jag känslan att just den här visionen skulle kunna ha gjort sig bättre som en tv-serie med flera avsnitt där karaktärernas respektive historier hade kunnat nystas upp en i taget - en queer "Skam" i kitschig miljö. Varför inte? Tiden är mogen!

 

Den nämnda vurmen för highschoolgenren tar över de dramatiska scenerna som kunde byggas ut mer. Den ironiskt namngivne studenten Chad blir konstant hånad av de andra eleverna i St. Sebastians förmodat förtryckfria miljö. Tyvärr är det ett spår som aldrig följs upp och karaktären hamnar helt i periferin. Ett av filmen bortkastat tillfälle att skärskåda förtryckarmekanismerna som fortfarande finns i en alltigenom queer miljö.

 

Det är svårt att kritisera ett hjärteprojekt där många debuterar och där den goda sammanhållningen och glädjen hos ensemblen att göra det tillsammans lyser igenom där man kör på genuin representation fullt ut och visar unga bögar – kanske för första gången – en långfilm med förebilder av alla hudfärger och kroppstyper och hela spektrat mellan maskulina och feminina uttryck. 

 

Man önskar någonstans att det fanns mer svärta och substans – att man vågade köra mer på kontroversen i förhållandet mellan Charles och magistern eller elevernas egna tuppfäktningar. Förvisso får man fram rivaliteten mellan Tim och Paul (Kling och Charles gör fint ifrån sig i sina roller) men konflikten är ensidig och svartsjukan hamnar i bakvattnet kring en infantil dispyt om läroverkets sångtåg. Det eventuellt subversiva i förhållandet mellan Charles och magistern tappas bort i ett smiskande och putande som är långt beskedligare än det mellanstadieelever ser i valfri musikvideo på Youtube. Jag kan inte låta bli att längta efter det punkiga hos John Cameron Mitchell eller svärtan och vemodet hos den estetiska melodramens mästare, Xavier Dolan.

 

Fotot av Adam Nilsson och Emma Gauffins kostymer förtjänar att nämnas – varhelst man tittar finns det alltid något plagg som tjusar ögat och sällan har man sett en film som varit så expressiv med personliga stiluttryck. Det är dessutom den första filmen med så stor produktion där lejonparten av rollerna – från huvudrollerna ner till minsta biroll - spelas av bögar och queera. Bara faktumet att det är en film som helt och hållet saknar kvinnliga rollfigurer är ett subversivt grepp – och ett av få vågade beslut man kostade sig på. 

 

Oavsett vad är "Magisterlekarna" en intressant satsning som bådar gott för framtiden –  en härlig plats där svenska filmskapare vågar satsa på udda alternativ och där queera karaktärer och historier står lite mer bredbent för varje år som går.