Magnolia 1999

Robert Altman blev något av mästaren på dramer som korsklippte mellan olika karaktärers liv med den 90-talsklassikern "Short Cuts", som blev något av en grundpelare för genren. I och med att Altmans karriär smått började dala ("Dr. T och kvinnorna") så övertogs stafettpinnen av av en ny, djupt personlig regissör - Paul Thomas Anderson. Efter debuten "Hard Eight" fick han sitt genombrott med "Boogie Nights" och återförenade en stor del av ensemblen inför detta unika drama.

Filmen inleds med en berättarröst (Ricky Jay, som även spelar TV-producenten Burt) som berättar om flera, bisarra livsöden och dödsfall orsakade av slumpen. Vi får sedan följa diverse människor i Los Angeles under ett regnigt dygn. Och det handlar mycket om hur slumpen väver deras öden tillsammans. Det handlar om ensamma, olyckliga och sjuka - både i kroppen och själen - människor som söker en mening med livet och sin egen existens.

Det är djupt, absolut, och gott om metaforer. Men det är inte bara tungt utan extremt tänkvärt och intelligent. Andersons manus blev välförtjänt Oscarsnominerat och skalar briljant av de djupodlade rollfigurerna långsamt och metodiskt. Mitt i den drabbande svärtan finns även ett lågmält sinne för svart humor medan många scener - vars absurda situationers komiska potential normalt skulle utnyttjas av många andra - spelas helt allvarligt, vilket faktiskt understryker trovärdigheten.

Sen är detta en skådespelarfilm. Rollistan är rent ut sagt en dröm och samtliga levererar. Förutom de vanliga ur Andersons pålitliga stall så är det främst barnskådespelaren Jeremy Blackman, veteranen Jason Robards och Tom Cruise som får fint utrymme här. Den senare är - faktiskt - riktigt bra då han som manschauvinistisk motivationstalare får utlopp för sin karaktäristiska överspel och dryga utstrålning (även om man stundtals anar beteendemönster från tidigare roller). Det är dessutom ofta fantastiskt kemi mellan aktörerna, inte minst John C. Reilly och den brutalt underskattade Melora Walters.

Det är dock en svårsmält film som knappast lär gå hem hos alla. Speciellt den långa speltiden, de många snyftscenerna och den bisarra, symboltyngda finalen lär avskräcka en mer kommersiell filmsvensson. Men för den som uppskattar Andersons egensinniga stil, de väluttänkta bibliska såväl som metareferenserna, Aimee Manns underbara musik och storslaget dramatiskt skådespel kan få avnjuta en av sin tids bästa ensemblefilmer.