Mama 2013

"Mama" är historien om två småflickor som av sin självmordsbenägne far förs ut i skogen och in i en övergiven stuga. Fadern försvinner och fem år senare hittar ett par jägare barnen som mirakulöst nog överlevt. De traumatiserade flickorna får ett nytt hem hos sin farbror och hans flickvän, som inte till en början har en aning om att ett högst omänskligt och extremt svartsjukt väsen följt med som nanny.

Tyvärr får vi som publik omgående svaret på något som gärna kunde ha fått förbli ett mysterium att fundera kring en längre stund, men trots det lyckas filmen ändå ofta vara otäck, mycket tack vare den förstklassiga tekniken och den uppenbara talangen som finns även bakom kameran. Ljuset faller perfekt, det handfasta fotot smyger längs mörka hallgångar och grodperspektiv, liksom skuggor och sepiafärgade drömsekvenser används flitigt och skickligt. Det är flera gånger mitt hjärta håller på att hoppa ur bröstet på mig och jag ur min fåtölj, alternativt krypa in i den, för det kusliga ÄR riktigt skrämmande, fastän kanske inte helt oväntat alla gånger.

De nya föräldrarna farbror Luke och hans hårdrockande flickvän Annabel spelas av Nikolaj Coster-Waldau och Jessica Chastain. Båda är riktigt bra och framförallt vill jag lyfta fram Chastain som Annabel, en förövrigt mycket tacksam karaktär att göra då det i slutändan kommer att handla ganska mycket om hennes utveckling som hela vägen känns trovärdig. Först fnyser jag en aning åt de tatuerade armarna och den illasittande svarta frisyren, men väldigt snart är hon den tuffa bruden, utan att spela henne och jag förlåter nästan att hon inte ens nattetid tvättar bort det svarta runt ögonen. Även barnen, som spelas av Megan Carpentier och Isabelle Nelisse, är mycket övertygande i sina (svåra) roller.

Less is more, blir mitt slutomdöme och här blir "Mama" till sist för mycket. Hon är visserligen häftig i sin långa uppenbarelse men hon skrämde mer då det mest var konturerna av hennes knasigt böjda kropp och böljande hår som syntes. Dessutom saknar jag rädsla hos de övriga karaktärerna, vilken man så lätt kan identifiera sig med och i som åskådare, men här verkar otroligt nog ingen särskilt rädd, utom i några korta stunder för att sedan direkt i nästa, ensamma(!) åka ut i skogen med en trasig ficklampa som enda sällskap.

Men trots en massa invändningar (då förväntningarna på en Guillermo Del Toro produktion var och alltid är skyhöga) så är detta en väldigt otäck film och inte en sekund tråkig. Den är inte i klass med "Pans Labyrint" eller "Barnhemmet" men den skrämmer ordentligt för stunden och ger därtill moderskapet ett nytt och inte helt behagligt ansikte.