Pans labyrint 2007

En gång om året, med lite tur, kommer det en film som liknar inget annat. En film vars genre inte är helt lätt att bestämma, som undviker mallen och gör vad en riktigt bra film ska göra – att ta med oss till en helt annan värld i en timme femtio minuter, men även lyckas stanna kvar länge efter att man lämnat biografen. I år heter den ”Pans labyrint”.

Trailern från ”Hellboy”-regissörens nya verk skvallrar om en saga med insekter som förvandlas till älvor, en faun som vaktar en okänd dimension och ett hänsynslöst monster med ögon i handflatorna. Inte helt långt ifrån sanningen, men den senaste produkten av Guillermo del Toros ändlösa kreativitet är lika mycket ett mörkt drama om krigets fasor och hur de drabbar ett oskuldsfullt barn.

Året är 1944. Inbördeskriget i Spanien är över, och diktatorn Francos fascister gör sitt bästa för att utplåna de sista republikanerna. 11-åriga bokmalen Ofelia anländer med sin gravida mor till kapten Vidal, mannen som ska bli hennes styvfar. En känslokall ledare som för ett ständigt krig mot de rebellstyrkor som gömmer sig i traktens skogar, med lågt intresse varken för flickan eller sin nya fru.

En närliggande labyrint blir hennes tillflykt från det ovänliga läget där hemma. I sin hemliga förtrollade värld i labyrintens mitt möter hon en faun med tvivelaktiga planer för Ofelia och hennes lillebror som är på väg. Hon får veta att hon är reinkarnationen av en sedan länge försvunnen prinsessa, och för att återkomma till sitt palats och än en gång blir odödlig, måste hon genomgå en serie svåra uppdrag. Låt dig inte föras bakom ljuset av den Narnia-doftande premissen, Guillermo del Toros sagoberättelse är allt annat än barntillåten.

Ivana Banquero som Ofelia bär upp filmen i en förbluffande mogen prestation, och får starkt medhåll av de vuxna skådespelarna i den verkliga världen - en värld som fokuseras minst lika mycket som Ofelias imaginära. Detta främst genom skildringen av Vidal, en hänsynslös och sadistisk grinolle som balanserar på gränsen till galenskap när hans fiender kommer allt närmare (tänk Brando i ”Apocalypse Now”).

Labyrinten är dock Doug Jones lekplats fullt ut. Skådespelaren verkar trivas i att inte visa sitt ansikte på film till förmån för att förkroppsliga överjordiska varelser; förutom faunen är han även den obehaglige The Pale Man. Jones gör även Abe Sapiens i ”Hellboy” och Silver Surfer i ”Fantastic Four 2”. Hans två karaktärer i ”Pans labyrint” är vitt skilda, men båda inger gåshud så fort de uppenbarar sig.

Del Toros vuxensaga är både skrämmande och oväntat blodig. I den hårda, kyliga verkligheten står makt och maktlöshet i centrum, och skräcken finns även i de magiska fantasiscenerna, men de inger huvudpersonen också en stor gnutta hopp som med tanke på omständigheterna gör flera scener ohyggligt rörande. Regissören har inte gjort det lätt för sig. En spansktalande film med okända namn är förvisad till bioreleaser i smal skala och en och annan filmfestival, vilket är synd – det här är en underdog som måste ses.