Man on Fire 2004
Synopsis
Info
Dagar av åska
Mardrömmarna och skuldkänslorna hålls i schack med bibelcitat och Jack Daniels. En gammal armépolare fixar jobb som livvakt åt en tioårig flicka. Föräldrarna är ofta bortresta och Creasy blir en fadersfigur för henne. En gång i timmen blir någon i Mexiko City kidnappad. När timmen är slagen ger sig en ursinnig Creasy ut på ett personligt korståg för att hitta de ansvariga och göra bot för sitt förflutna.
Här finns mycket att glädjas åt. Dakota Fanning som kan spela gulligt lillgammal utan att jag blir illamående, Denzel Washington som kan spela vad som helst. En avslappnad Christopher Walken i en roll som kan sorteras in jämte hans arbete i ”Catch Me If You Can” och en pånyttfödd Mickey Rourke som numera gör allting rätt. Fotografen Paul Cameron har fångat Mexiko City lika väl som han fångade Los Angeles i ”Collateral”. Brian Helgelands manus är inte lika komplext och mångbottnat som de han skrev till ”L.A. Confidential” eller ”Mystic River”. Mer arketypiskt, mer opera. Något som inte minst betonas i Tony Scotts iscensättning.
I en CNN-artikel från förra året talar Quentin Tarantino om sina favorit hämndfilmer. Scotts totalsågade ”Revenge” är en av dem och anledningen till att Tarantino insisterade på att han skulle regissera manuset till ”True Romance”. Pengarna för manuset användes till att finansiera ”Reservoir Dogs” där Scott har ett ”special thanks”. I ”Sleep With Me” förklarar Tarantino att ”Top Gun” är ”a story about a man’s struggle with his own homosexuality” och ingenting annat. Han var manusdoktor på ”Crimson Tide” och refererade till ”The Fan” i ”Jackie Brown” (”he’s as serious as a heart attack”). På affischen till ”Man On Fire” förklarar han att filmen är ”One of Tony Scott’s best pictures. Hard, gripping and tough as hell.” ”Man On Fire” sluter cirkeln. Scott återvänder från det Mexiko han skildrade i ”Revenge” med en hämndfilm som bitvis överglänser till och med den monumentala ”Kill Bill”. Han passar också på att blinka tillbaka lite. Även här är hämnd en rätt bäst serverad kall och filmernas stora överraskning är densamma. Han lyckas till och med peta in ett samurajsvärd på ett hörn.
Som vanligt låter Scott sig gärna inspireras även av andra regissörer och filmer. Till ”True Romance” lånade han marimba-musik och voice-over från ”Badlands”, till ”Enemy Of The State” repriserade Gene Hackman sin roll från ”The Conversation”. Precis som i senaste ”Spy Game” ser man den mexikanske regissören Alejandro González Iñárritu i allt från bildspråk och färgskalor till klippning och musikval. Bland annat är Carlos Varelas sorgsna ”Una Palabra” hämtad direkt från Iñárritus ”Powder Keg”, världens i särklass bästa reklamfilm. Andra gånger påminner det besinningslösa tempot, den uppskruvade stilen och de många Nine Inch Nails-låtarna om ett annat Tarantino-manus: ”Natural Born Killers”. Bara så att ni vet vad ni ger er in i.
Tony Scott brukar anklagas för att prioritera stil framför substans. En märklig kritik. Övervakningsparanoian i ”Enemy Of The State” och kidnappningsskräcken i ”Man On Fire” säger ju i högsta grad något om den tid vi lever i. När han samarbetar med manusförfattare som Tarantino och Helgeland och inte låter Bruckheimer köra med honom blir resultatet den stiligaste substans man kan tänka sig.