Mandarinodlaren 2014

Här rör det sig om den väpnade (fortfarande olösta) konflikt som bröt ut i början av nittiotalet när Abchazien försökte frigöra sig från Georgien. Uppåt trettiotusen civila dödades och nästan tio gånger så många fick överge sina hem. 

Två åldrade mandarinodlare av estnisk härkomst väntar ut sin sista skörd i hopp om att sedan kunna ta sig hem till moderslandet med livhanken i behåll. Deras familjer och övriga landsmän har redan åkt i förväg, och av ungefär två tusen estländare som fram till 1991 utgjorde en population i Georgien – det var på 1850-talet som man placerade ut dem i det ryska tsarriket - finns idag bara en handfull kvar. 

Våldsyttringarna når strax även den idylliska mandarinplantagen och när röken har lagt sig har Ivo och Margus räddat livet på två svårt sårade soldater från vardera sidan av konflikten. Konvalescensen blir inte harmonisk för någon. Den georgiske, idealistiske frivilligrekryten och den cyniske tjetjenske legosoldaten som slåss för Abchazien lovar visserligen att inte spilla blod innanför sin värds väggar, men det rasande hatet mellan dem hotar ändå titt som tätt att övergå i dödligt våld. Dynamiken mellan de fyra männen förändras gradvis, samtidigt som granatelden slår hål i den omgivande landsbygden.

Det är mycket sagt att prata om en försoningsprocess, men ”Mandarinodlaren” åskådliggör hur människor under extrema omständigheter kan mötas trots till synes oöverstigliga kulturella och religiösa klyftor. Den illustrerar också hur samma sorts envisa som dikterar att du ska döda dina meningsmotståndare kan ha positiva aspekter; för samtliga inblandade finns det ingen större dödssynd än att bryta sitt ord, och den bräckliga vapenvilan i huset vilar på uppriktighet och nationalistisk betingad stolthet.

Den estländske skådespelargiganten Lembit Ulfsak gör ett fint porträtt av en desillusionerad gammal man som har tröttnat på krigets eviga bevekelsegrunder, plikt, nation, territorium. Han vill bara packa sina mandariner och åka till sitt barnbarn i Estland. Som den bistre legosoldaten som stångas med den gamles pacifism är den georgiske (!) skådespelaren Giorgi Nakashidze fullkomligt uppslukande. 

Vid något tillfälle offrar ”Mandarinodlaren” realismen i rollfigurernas agerande för att hinna till scenerna där det universella i människan blottas, där vi ska få syn på det som vi alla har gemensamt, och där det hotar att tippa över till lättköpt och icke-autentisk ”feelgood”. Men för det mesta är tonträffen helt perfekt. Det är en fängslande film som i sina bästa stunder, i princip hela tiden, är bildande utan att vara didaktisk, gripande utan att vara sentimental och genuint tankeväckande utan att vara pretentiös. Den har också förstört mandariner för mig.