Matilda 1996

Jag minns "Matilda" väldigt väl från när jag var liten. Filmen var nämligen en av de få vi hade på VHS hemma och den gick således varm i spelaren under flera år, och jag och mina systrar satt idogt timme ut och timme in (säkerligen alldeles för nära TV:n) och memorerade stora delar av den svenskdubbade dialogen. Men hur bra håller filmen idag då? 

Danny DeVito har regisserat (och spelar dessutom Matildas elake far, samt agerar skumt nog också "snäll" berättarröst filmen igenom) den här Roald Dahl-adaptionen och det finns en hel del saker att glädjas åt. Som fantasirikedomen, exempelvis. Men först handlingen! Matilda är alltså huvudpersonen i berättelsen och hon är ingen vanlig flicka. Tvärtom är hon övermänskligt smart och kan också flytta objekt med tanken, men hennes usla familj negligerar henne från födseln och det är inte förrän hon träffar den godhjärtade lärarinnan Ms. Honey som hon får en riktig mentor. Men Ms. Honey, som spelas av Embeth Davidtz, lär ut på den fruktansvärda skolan Krunchem Hall, där den skräckinjagande rektor Trunchbull härskar.

Jag minns att det var lite svårt att förstå hur allt det här hängde ihop när jag var liten. Hur kan man ha en familj som inte gillar en? Nu är det såklart lite lättare (prisa gudarna), och den väldigt speciella Roald Dahlska andan känns tydligt igen. Om du har sett "Kalle och Chokladfabriken" eller någon annan film baserad på hans verk så är likheterna helt enkelt stora i fråga om ton. Vuxna är inte alltid bra, typ. Det är kort sagt en lite mörkare barnfilm än vad man kanske är van vid. På sina håll blir det också rätt skrämmande.

Matilda spelas av Mara Wilson, som under 90-talet hade roller i en del stora filmer, som exempelvis "Mrs. Doubtfire" och "Miraklet i New York", och här gör hon det bra även om hon inte riktigt klarar av att undslippa facket "Barnskådespelare". Men hon får i vilket fall som helst ofta finna sig i att spela andrafiol åt de äldre birollsinnehavarna, som Pam Ferris, som är underbart motbjudande som rektorn för den miserabla skola där Matilda hamnar, eller som Matildas groteska och egocentriska föräldrar. Skådespeleriet är i de flesta fall "entusiastiskt" snarare än "bra", men karaktärerna är tydligt utmejslade och lever på sina särdrag snarare än något annat.

En anmärkning jag har på filmen är hur den bytt nationalitet på Matilda, från brittiska till amerikanska. Där boken är väldigt brittisk är filmen så amerikansk som något kan bli. Det är jordnötssmör och sylt, det är FBI, det är muskelkärror, det är bräkig amerikanska, och för ett barn uppväxt i Sverige minns jag att det på sina håll kunde vara rätt svårt att hänga med i vissa företeelser. Men det är en petitess. "Matilda" håller till min glädje fortfarande bra, och om du har barn i rätt ålder (mellan 6 och 10 år gamla skulle jag gissa) så kan jag absolut rekommendera en titt. Du kommer aldrig framstå som en bättre förälder.