Metallica: Through the Never 2013

Metallica firar trettioett år som band och har, om de följer Rolling Stones exempel, alltså kommit lite drygt halvvägs in i karriären. Konsertfilmen "Metallica Through the Never" är ett kraftfullt styrkebesked på att den förra meningen inte nödvändigtvis måste läsas som ett skämt. Här visar världens största medelålders-thrash/heavymetal-band nämligen att dagsformen är mycket god.

Under påkostade och snuskigt välproducerade former bränner James Hetfield och grabbarna av en platinainbäddad låtkavalkad på en scen som är bestyckad med så många 3D-kameror och pyroteknisk utrustning att budgeten sannolikt skulle kantra halva den svenska filmindustrin.

Publiken är en enda stor välprogrammerad organism och fungerar som en förlängning av Hetfields minsta röstförvrängning och minspel. Lars Ulrich ser numera ut som en välmående, trind mellanchef i IT-branschen men går loss på trummorna som om han aldrig gjort annat, vilket han väl heller inte har.

Som med alla mänskliga konstellationer av den här sorten har det ju varit långt ifrån givet att Metallica skulle överleva. Dokumentären "Some Kind of Monster" från 2004 visade upp en grupp sammansvetsade musiker som slets sönder av inre konflikter och kaos, bland annat eftersom sångaren Hetfield efter decennier av krökande sökte tvångsvård för sitt alkoholmissbruk - men under pågående behandling fortfarande lyckades utöva ett många gånger despotiskt kontrollbehov.

"Some Kind of Monster" är en fascinerande studie i gruppdynamik och konflikthantering som obevekligt borrar sig allt djupare och blottlägger bandets mest ingrodda relationsproblematik, utan självcensur. Den är i sin nakna skildring av svårigheterna som är förknippade med att arbeta i tät grupp också allmängiltig och värd att se även om man till äventyrs aldrig tidigare skulle ha hört talats om Metallica.

Så är inte fallet med "Metallica Through The Never", som alltså är en testosteronstinn och lyxinpackad hyllning tillägnad fansen, en ovanligt högoktanig Metallica-konsert filmad i 3D och serverad med utsökt ljudkvalitet. Känslan av närvaro är imponerande, särskilt då scenen är omgärdad av publikhav på alla håll och kanter och musikerna filmas ur alla tänkbara vinklar och avstånd samtidigt. De smått vansinnigt ambitiösa dekorbyggena, en mäktig ödesgudinna på fem-sex meter står ut mest och högst, utförs i realtid av scenarbetare som pilar omkring på golvet samtidigt som bandet öser på för fullt. En sådan arbetsmiljö är mycket riktigt som gjord för olyckor.

Är man ett hardcore-fan räcker förmodligen den premissen mer än väl för att garantera ett biobesök.

Kanske står man då också ut med den rätt löjliga, dialoglösa historien som binder ihop låtarna, där en ung roadie (Dane DeHaan) ska springa ett ärende åt bandet på stan men raskt finner sig indragen i något sorts apokalyptiskt upplopp anfört av en gasmaskförsedd vilde på en häst. Den unge och lovande DeHaan, som briljerade i både "In Treatment" och "Chronicle", har här den otacksamma och enda uppgiften att reagera med förvåning och fasa på allt som försiggår runtomkring honom. Dessa sekvenser är dock förskonande korta.

Anser man sig som undertecknad vara välvilligt inställd till det mesta bandet företar sig utan att för den delen tillhöra den mest trogna fanskaran så är "Metallica Through The Never" en flyktig men angenäm upplevelse. Något bestående argument för varför man ska se en konsert på en bioduk istället för så som det var menat ger den, trots produktionsvärdet, inte - men det hänger mer ihop med genren än med Metallica.

Och visst ger "Nothing Else Matters" gåshud också när man sitter i en biosalong.