Miele 2013

I tjänst går Irene under arbetsnamnet Honey (Miele). Hon är ständigt på resande fot och ägnar sig åt dödshjälp. Metoden är smärtfri och lämnar inga spår vid obduktion. Första steget vid varje möte är att gå igenom proceduren med klienten för att ge denne tid att vänja sig vid tanken. Inget är någonsin påtvingat och när köparen är redo förses den med ett dödligt barbiturat som vanligtvis används för att avliva hundar hos veterinärer. Men precis som i "Alper" är det vissa regler som måste efterföljas; kunden ska har rätt att somna in till önskad musik och Honey måste ta på sig rollen som en osynlig dödsängel.

En gammal man som bluffar om sitt tillstånd får henne att ifrågasätta sina principer. Hon tror starkt på att endast hjälpa till vid sjukdom, i fall då folk lever som grönsaker, men vill inte beröva en hälsosam kropp på flera år i jordriket. Här tar tillfällighetens makalösa slagkraft vid och leder till rannsakan. Hon lider själv av hjärtproblem, är ensam, vilsen och utan några betydelsefulla relationer och när solglasögonen är på liknar hon en ung, mystisk Bob Dylan. Men karaktären är skriven så att vi ändå bryr oss.

Jasmine Trinca gör en stark rollprestation och är närvarande fullt ut i så mycket som varenda bildruta. Möten växlas med tillbakablickar på barndomen. Filmen innehåller en handfull andlöst vackra scener, bilder som man bara vill spara och klistra upp på väggen och blir extremt effektfullt till de italienska powerballaderna. Favoriten är orkestrerad så väl och utspelar sig under en utekväll. Den lätt salongsberusade Irene befinner sig på insidan av glasfönstret med en cocktail i handen och får kontakt med en man på andra som röker och förför utan ordbyte eller kroppskontakt. Ren filmmagi uppstår.

Regissören Valeria Gorino (som du kanske kommer ihåg som Tom Cruises flickvän i "Rain Main") har lyckats med en perfekt avvägning mellan det poetiska och allmänmänskliga och ger sitt inlägg i debatten om den på många håll olagliga verksamheten.