Sångklubben 2019

1997 regisserade Peter Cattaneo succékomedin ”The Full Monty” (”Allt eller inget”), en feel good-historia om ett gäng avlagda stålarbetare som bildar en manlig strippgrupp av ekonomiska skäl. Filmen hade en naturlig charm och blev skotske Robert Carlyles stora internationella genombrott. Den belönades med flera Oscarsnomineringar och knep dessutom priset för Bästa musik.

23 år senare gör Peter Cattaneo samma film en gång till. Istället för brittiska arbetare handlar det nu om militärfruar bosatta på en armébas, och målet den här gången är inte att visa könsorganen för tjoande pubgäster utan ett köruppträdande på en minnesgala för stupade soldater. Den bärande idén är däremot identisk – här ska det skrattas och gråtas när älskvärda amatörer tvingas samman av yttre omständigheter och GÖR SITT BÄSTA.

Alltid sevärda Kristin Scott Thomas spelar en inledningsvis stroppig befälsfru som styr och ställer med de andra kvinnorna för att dölja sin sorg över en förolyckad son. Hon går i klinch med den rakryggade Lisa som bryr sig mindre om att läsa noter än att alla i gruppen ska ha roligt tillsammans.

Anar vi en försoning vid horisonten? Kommer den osannolika kören trots allt att göra bejublad och tårdrypande succé i slutscenen? Har de lärt sig något om vikten av att ställa upp för sina medmänniskor och om styrkan som går att hitta när man är en del av ett större sammanhang?

Förutsägbarhet är visserligen inbyggt i själva premissen och får därför tolereras så långt det är mänskligt möjligt, men till skillnad från ”The Full Monty” är ”Military Wives” lite för självmedveten och utstuderad för att man ska orka spela med.

Under frågestunden efter filmvisningen får Peter Cattaneo frågan om det inte är förminskande att definiera en grupp kvinnor som Military Wives utan agens och egen försörjning.

Han svarar sympatiskt och resonerar intelligent och tankeväckande om den rigida klasstruktur som fortfarande är förhärskande inom militären, han lyfter fram kulturella skillnader och bemödar sig, med trovärdighet, om att försäkra publiken att filmens intentioner är sant feministiska. Manuset är baserat på verkliga händelser och har vuxit fram i tät samverkan med verkliga militärfruar, och deras speciella livsvillkor ska speglas så troget som det bara går.

Trist bara att väldigt lite av detta syns i den färdiga filmen. ”Military Wives” följer ett uttjatat formulär och inte ens Kristin Scott Thomas kan rädda den från att bli något annat än en blek kopia av ”The Full Monty”. Kanske får Cattaneo till en ny fullträff om ytterligare 23 år, kanske borde han bara välja ett manus som inte försöker berätta samma historia för hundraelfte gången.