Den stora friheten 2021

I efterkrigstidens Europa tog det lång tid innan land, rike, och lagar reste sig på fötter igen. En lag som klamrade sig fast allt för länge var Paragraf 175, som nazisterna hade förstärkt och försvårat allt mer under sitt styre. Lager kriminaliserade grovt all form av homosexuellt umgänge, vilket gjorde att många människor dömdes till ett liv i koncentrationsläger. Trots att nazismen slutligen föll, verkade ingen direkt skynda på ett borttagande av just Paragraf 175.

Vår huvudperson Hans (Franz Rogowski), är en homosexuell man vars fängelseturer vi får följa genom tidshopp mellan år 1945, 1957 samt 1968. Vi börjar i det senare, där vi får nudda vid hans sentimentala relation till fängelsekamraten Viktor (Georg Friedrich), och får en inblick i att det verkar som om att de har gått igenom något stort tillsammans. Under filmens gång, från att Hans spärras in för första gången år 1945, fram tills nuläget 1968, möts de från och till inom de strikt kontrollerade väggarna och upplever åt olika håll frustration, förvirring, och åtra.

Meise målar upp en lika delar hopplös, som hoppfull värld inom gallren. Här är misären vitt utbredd - många är nätterna som får spenderas i isoleringscell - men det sista som lämnar en är ju som ni vet, hoppet. Porträttet av den ständigt lagbrytande Hans är trevande observant, och världen vi får djupdyka in i är tuff och rå både när det kommer till bråk men även när det handlar om känslor. Trots att Hans gång på gång tvingas återvända till samma avskalade cell är det som att han blir starkare för varje gång det sker.

Det görs faktiskt inte särskilt många bra fängelsefilmer nu för tiden, och under filmens gång kommer jag på mig själv att sakna det och längta efter fler. Det är något speciellt med att samla mer eller mindre trasiga själar på en plats och se vad som händer. Vissa är ju definitivt skyldiga till både det ena och andra - och fortsätter sin bärsärkagång även innanför gallren - men det finns ju alltid de som har hamnat där, helt oskyldiga till sitt tuffa straff. Vad får en att hålla lågan uppe, och aldrig ge upp?

“Den stora friheten” skickades in som Österrikes Oscarsbidrag i år och är fortfarande i listan över filmer som kan ha chans på statyett. Skulle filmen plocka upp det åtråvärda priset följer den närmast efter Michael Haneke vackra “Amour” som vann år 2013. Oavsett hur det går så är ju inte priser allt i världen - “Den stora friheten” är en viktig skildring av något så fasansfullt som en inskränkning på helt normal kärlek mellan samtyckande individer.

För de många som har fallit offer för den ondsinta Paragraf 175 är murarna alltså inte bara byggda av sten, de är också byggda av lagar som under många årtionden försökte hålla de så kallade ‘avarterna’ utanför samhället. I och med att filmen nästan helt och hållet utspelar sig innanför fängelsets hårda galler och höga murar, är det kanske helt enkelt en tydlig metafor för hur synen på homosexuella var under denna tid - och hur de intagna egentligen kände sig.

Fängelser är ingen vacker miljö - och vill nog inte vara det - men skaparna har på något sätt banne mig stundtals lyckats göra det vackert ändå, även på de platser där det bara lyses upp av en ensam tändsticka.