Min granne Totoro 1988

”Min granne Totoro” har rykte om sig att vara världens bästa barnfilm. Nu låter det som en klyscha som filmbolag brukar använda sig av. De gillar att sno lösrykta citat från filmkritiker och sätta epitet som ”Lysande” och ”Fantastiskt” tillsammans med 5 rattmuffar på filmannonserna.

Systrarna Satsuki och Mei flyttar med sin pappa 1958 till ett övergivet hus på den japanska landsbygden. Deras mamma ligger svårt sjuk i turberkulos på ett sanitorium. Det övergivna huset är fullt med magiska väsen, bland annat kan vi känna igen de sotflingor som återkommer i ”Spirited Away”. Men det riktigt magiska finns i skogsdungen utanför huset, där den trolllika varelsen Totoro bor.

Det finns tydliga kopplingar mellan ”Min vän Totoro” och ”Alice i Underlandet”. Liksom Alice följer Mei efter en vit (kaninlikande) totoro igenom ett hål och trillar ner i en annan värld. Cheshirekatten har även en leede kusin i kattbussen som fungerar som transportmedel. Även om kattbussen till skillnad från Cheshirekatten alltid har klara svar på vart barnen behöver gå.  

Det är genom Satsukis och Meis ögon som vi får se världen. De vuxna finns i bakgrunden när de behövs. Det är de kloka barnen vi möter, och de blir aldrig hånade eller förringade av vuxna. Snarare är det så att den frihet som Stasuki och Mei åtnjuter – till viss del till följden av deras pappas yrke som universitetsprofessor – en förutsättning för att flickorna ska slippa arbeta för brödfödan såsom grannpojken måste göra. Det är även han som i viss mån får agera motpunkt till flickornas fria men kärleksfulla uppfostran. Hans mamma ger honom en hurril och fröken i skolan snärtar till honom med en bok när han inte är uppmärksam. Pojken får aldrig se Totoro. Den tröst Miyazaki erbjuder honom är sin egen stora facination för flygplan och tecknade serier.

De gemensamma teman som binder samman Totoro med Miyazakis övriga produktion är kärleken och känslan för naturen. Allting är besjälat och hänger samman. Kanske är det flickornas pappas tribut vid trädet som gör att flickorna får ta del av den osynliga världen. En Totoro är på ett sätt en förkroppsligad skogssjäl, när pappan tackar trädet kommer även familjen under Totoros beskydd.

Det eviga handskrubbandet av golv återkommer även i ”Min granne Totoro”, liksom de mycket starka och fria kvinnoporträtten. Ofta är det ett litturgiskt grepp att ha en flicka/kvinna i huvudrollen. Detta eftersom den kvinnliga könsrollen är mindre kontroversiell än den manliga. En kvinna kan göra allt, från att stoppa huvuden i monsters gap till att vagga dockor till sömns. En pojke/man kan inte göra det samma utan någon vidare förklaring. Flickporträtt är därför friare och bättre lämpade i berättelser. Synd bara att Disney under de senaste åren inte upptäkt detta i sina fader-son-skilldringar som aldrig tar slut. Tänk bara på kvinnorollerna i ”Bilar”, ”Lilla Kycklingen”, ”Famijen Robinson”, Råttatouille” och ”Vilddjuren”. I Disneyfilmer får kvinnor utfyllndas och alibi-roller, i Miyazakifilmer är kvinnor/flickor centrala och därför tilltalande.

Det enda som har gått riktigt fel när det gäller ”Min granne Totoro” är att det tagit nästan 20 år efter ursprungspremiären för filmen att få en svensk premiär. Det påverkar dock inte filmen i sig, som åldrats med värdighet tack vare sina fina teckningar och tidlösa historia. Jag kan inte svära på att ”Min granne Totoro” är världens bästa barnfilm, men jag har mycket svårt att tänka mig många filmer som är bättre.