Misbehaviour 2020

Drottningen av kostymdraman Keira Knightley är nu långt ifrån Jane Austens ljuva spetsklänningar, men nu likväl fast i ett brunt och stickat 70-tal. Kvinnomarscher och bränn bh:n har ännu inte riktigt landat i hemmets vrå, men ligger i luften. Det kokar och bubblar bakom kulisserna och när Keiras karaktär Sally äntligen, efter många motgångar, blir antagen till universitetet så kanske det öppnar en dörr för någon slags acceptans av kvinnor.

Men väl på plats i de finförnärma salarna visar det sig att ingen – man – vill lyssna på henne. Däremot, finns det en grupp kvinnliga aktivister som sedan länge har tröttnat på att bli beordrade av män hur de ska se ut och hur de ska bete sig. De punkrockiga ligisterna resonerar ihop sig med den mer försiktiga Sally – och inser att de inte är varandras fiende. Tillsammans riktar de om sin energi och kritik mot den absurda skönhetstävlingen Miss World vars final ska hållas inom det närmsta.

Vem som är världens vackraste kvinna 1970 ska utses, och kvinnor över hela världen reser till England för att mätas, vägas, och visas upp i baddräkt inför både publik och tv-kameror. Eller som Sally säger – det är bokstavligen som att vi befinner oss på en köttmarknad.

Sverige har ett spel med i leken i form av den på favorittippade Miss Sweden, Maj Johansson (Clara Rosager). Karaktären är liten men även för henne, som befinner sig mitt i tävlingen, har bitterheten över objektifieringen nått henne och hon börjar ifrågasätta de avklädande blickarna. Filmen visar även på den skarpa nyansen i kvinnokampen och hur olika långt den har kommit i på olika ställen – Miss Granada (Jennifer Hosten) lyfter vikten av att en svart kvinna för första gången kan vinna en så här pass världsomspännande tävling. Den influensen som hennes hudfärg kan ha på svarta flickor runt om i världen – är det inte också en sorts revolution?

Den varmbruna paletten som är 70-talet får mig att fundera på om hela årtiondet var en enda lång instängd höst som bara längtade efter en frisk vårdag. Kanske gick det en lättnande suck igenom alla de förpassade hemmafruarna när revolten väl sattes i brand – för det var på tiden. Man kan ändå förstå kommentaren från den minst sagt arga Jo (Jessie Buckley): Om du inte kämpar så får du finna dig i den världen du är i.

Filmtiteln, ”Misbehaviour”, anspelar på kvinnorörelsens revolt och vilja i att slå sönder glastaket som trycker ihop den mansdominerande värld de befinner sig i. Men man skulle lika gärna kunna skriva isär titeln och få miss behaviour – fröken som uppför sig. För det är filmens andra poäng; det mängd av kvinnor som har fostrats in i ett samhälle där det största drömmen är att vara vacker, och att få priser för det. Det utseendefixade samhället, som definitivt männen bakom tävlingen, Bob Hope (en knappt igenkännbar Greg Kinnear) och sliskiga Eric Morley (Rhys Ifans) har haft allt för mycket inflytande i.

Manuset är stundtals så kraftfullt och relevant att jag vill att filmen ska visas på historielektionerna i skolor runt om i Sverige. Symboliken och metaforerna haglar in så att jag tror knappt att det jag ser på har förekommit. Men det stjälper också aningen då det till slut blir en snäll feel-good-film av hela spektaklet. När en hel revolution ska pressas in i en film som både ska vara rolig och informativ – tja, då kanske jag skulle vilja se dokumentären om den istället.