Moebius 2013

Jag var ytterst väl förberedd och hade i förväg läst så mycket som går att läsa om Ki-duk Kims vid det här laget ökända äckeldrama. Detta för att stärka mina psykologiska försvar. Fyra av biografens övriga besökare hade inte vidtagit samma åtgärder, utan lämnade salongen en efter en.

Handlingen i "Moebius" tar sin början då mamman i en på ytan vanlig medelklassfamilj misslyckas med att kastrera sin otrogne make när han ligger och sover. Galen av ilska och sorg vänder hon sin uppmärksamhet, och sin kniv, mot parets tonårige son. Där har hon större framgång. Det följande händelseförloppet tjänar på att inte avslöjas i förtid, men rör till stor del pappans desperata försök att ge sin son förmågan till sexuell njutning åter. Deras kärleksfulla relation kan vara det enda som är uppriktigt och obefläckat i hela filmen och många scener är genuint rörande.

"Moebius" är också, faktiskt, mycket roligare än vad som har påtalats i de skärrade recensioner och vittnesmål som har tryckts hittills. Den totala avsaknaden av dialog gör att de drastiska och förnuftstrotsande händelserna som skildras får drag av klassisk stumfilm. Till stilen då, inte innehållet. Jag kan i alla fall inte minnas att jag har sett Chaplin brottas bredvid motorvägen med en annan man för herraväldet över en avskuren penis.

Ki-duk Kim har hur som helst en osviklig känsla för tajming, även om hans primära syfte här säkert inte är roa.

Så vad är syftet? Fan vet. I pressmaterialet står att Ki-duk Kim vill tänja så långt det går på gränserna för vad man i konstens namn får visa på en bioduk. Visst är det äckligt, traumatiserande och provokativt. Ja, det är vid flera tillfällen fullkomligt vidrigt. Men inte på samma billiga sätt som "The Human Centipede" eller valfri äckelrysare där frosseriet i kroppsvätskor och stympade kroppar är ett självändamål.

"Moebius" berättar på ett säreget filmspråk en ljuvligt snuskig skröna där njutning och smärta är så oupplösligt förenade att man kan tala om sidor av samma mynt. Orgasm genom penetration, eller om inget finns att penetrera med, blödande skrubbsår. Alla jagar vi extasen. Freud hade inte lämnat salongen.

Jag tycker att de missade någonting, de där fyra personerna som avvek från visningen. Jag är inte säker på vad ännu - men efter några veckors intensiv terapi för posttraumatisk stress hoppas jag komma på det.