Den 77:e upplagan av Filmfestivalen i Venedig var en kärleksfull hyllning till filmen som konstart. Under 10 dagar fylldes biosalongerna i olika delar av staden med filmer från världens alla hörn. Flertalet restaurerade klassiker fick åter ta plats på duken samtidigt som drygt 50 nya filmer premiärvisades från 33 olika länder.
Bland det tävlande bidragen fanns i år också för första gången två dokumentärer med. Varav den ena Gianfranco Rosis "Sacro GRA" om livet och människorna längs den stora vägen GRA i utkanten av Italiens huvudstad Rom, också vann Guldlejonet. Priset för festivalens bästa film.
Venedig är för mig som den vackraste av filmer. Att komma dit är som att kliva in i en helt annan dimension. Inga bilar, inget bråk, bara bedövande skönhet vart man än går.
En filmfestival i Venedig är lika självklar som pastan på menyn. Den fullkomligaste av konster i den fullkomligaste av städer, det måste vara så de tänkte när det hela startade 1932.
Min debut som ackrediterad festivaldeltagare var en rolig och mycket händelserik upplevelse. Helt själv i Venedig hade jag, förutom att se och skriva om film, tid och möjlighet att lyssna på andras prat om det. Vilket jag också i stor utsträckning gjorde.
I princip allt gick planenligt, även om det visade sig vara en stor miss i planeringen att anlända till Venedig på måndagen efter premiärhelgen. En miss som innebar att jag inte fick chansen att se flera stora och intressanta filmer varav inledningsfilmen "Gravity" grämer mig mest. Rymdäventyret fick otroliga lovord efteråt och ledde också surrstatistiken ett bra tag på ön. När sedan James Cameron lade sig i snacket och hävdade att "Gravity" är den bästa sci fi-filmen någonsin, ja då sved det till lite extra.
Nåväl, man lär sig av sina misstag och nästa år blir det bevakning från första dagen.
Efter min ankomst på måndageftermiddagen gjorde jag en snabbvisit till hotellet för att sedan rusa till båten som tog mig till Lido. Jag hämtade mitt presskort i sista sekund och stannade därefter ett tag vid röda mattan inför "The Zero Theorems" galavisning. Jag fick aldrig syn på vare sig Christoph Walz eller Terry Gilliam men insöp lite flärd och fåfänga där jag stod bland några riktigt vackra galaklänningar som väntade på att släppas in. Jag såg också de högsta klackar jag någonsin sett någon gå i och sympatidrabbades ett tag av en släng höjdskräck.
När mörkret fallit åkte jag tillbaka till riktiga Venedig och gick på utomhusbio på Campo San Polo. Under stjärnorna hade ca 1000 personer samlats för att se "Parkland". En upplevelse utöver det vanliga minst sagt. Filmen om Kennedy-mordet och omständigheterna kring det kanske inte var det mest spektakulära jag sett, men den underhöll absolut för stunden.
Tisdagmorgonen var det åter dags att åka båt till Lido. Xavier Dolans psykologiska spänningsfilm "Tom at the Farm" var först ut klockan 08:30. Den fick varma applåder efteråt och publiken verkade överlag mycket nöjd med vad de sett. Av snacket att döma verkade flera vara överens om att Dolan äntligen mognat och tagit steget in i vuxet skapande. Och utan att vara alltför bekant med alla hans tidigare verk så håller jag absolut med om mognaden.
Mina förväntningar grusades under torsdagens lunchvisning av "The Zero Theorem". En helt ok film var det visserligen, bra till och med på sina håll men mest bara väldigt mycket yta. Och det tyvärr på bekostnad av innehåll. Att en person i publiken kollapsade mot slutet i en avgörande scen, spädde visserligen på dramatiken och blev där ett tag nästan tragikomiskt. Men när ambulans och polisbilar efteråt samlades på platsen, förstod man att det var allvar och att det inte bara var på grund av filmen vederbörande ramlat ihop.
Jag kände mig relativt utmattad, kortsluten närmast, på väg till nästa visning. Men "The Sacrament", en rysare i found-footage format, piggade genast upp. Den kanske inte överraskade alltför mycket, men var en stabil och rätt spännande film av männen bakom t.ex. "Cabin Fever" och "V/H/S". Och lite rysligt blev det allt.
Senare på tisdagkvällen blev jag mycket uppspelt av Tom Hardys makalösa soloshow i "Locke". Och med den känslan och alla andra intryck från dagen i bagaget, var det lätt att somna väl tillbaka på hotellet.
Att film väcker känslor blev tydligt efter onsdagens visning av Jonathans Glazers "Under the Skin". Hätska burop blandades med busvisslingar och stående ovationer. Ingen i salongen verkade vara helt oberörd även om flera av oss inte riktigt visste hur agera i den lätt upploppslika stämningen. Jag hade gärna visslat om jag kunnat och vågat. Men nöjde mig med att fegt klappa händerna då det kändes säkrast med tanke på att paret bredvid var intill aggressivitet tydliga med vad deras åsikt om filmen var.
Jag gick efteråt och åt lunch på ett enkelt ställe i området och sedan lade jag mig på stranden intill. Dels för att smälta de många känslor som filmen väckt, men också för att jag helt enkelt inte orkade röra mig efter den gudomligt goda maten jag precis förtärt.
På torsdagen fick jag så till sist se lite svensk fägring i Venedig när det var dags för Anna Odells "Återträffen", en film om mobbing och utsatthet. Den vann senare priset för bästa debutfilm, och fick också ett varmt mottagande av publiken. Efteråt var det Q&A med publiken och de närvarande i delegationen. Jag passade på att fråga Anna ifall arbetet med filmen haft någon helande verkan på henne, med tanke på att den till stor del baseras på hennes egna erfarenheter. Men hon berättade att det inte längre finns så mycket att hela, utan att hon ser såren som läkta. Hade de varit öppna hade hon inte kunnat göra filmen, menade hon. Dock är ämnet så viktigt att hon gärna ville använda av sig självför att belysa problematiken med mobbing, som är alldeles för ofta förekommande i vårt samhälle. Hon berättade vidare, som svar på frågan om hon fått blodad tand när det kommer till filmskapande, att ett nytt projekt finns i tankarna. Men att det var för tidigt att veta vilket uttryck det skulle komma att ta. "Fast jag tyckte jätte mycket om att göra film", tillade hon och tackade också alla de andra inblandade.
På torsdagkvällen gick för att se "A Promise". Alan Rickman, Rebecca Hall och Richard Madden i ett kostymdrama av Patrice Laconte. Vad kan gå fel? Det mesta tydligen. Filmen var tråkig och passionen uteblev på ett närmast frustrerande sätt med tanke på att den var uppbyggd kring en så kallad romantisk intrig. Man kan inte alltid få till det, tänkte jag efteråt och vaggade tillbaka mot hotellet över lagunen.
Min planerade sista film på fredagen var "Moebius" av Kim Ki-Duk som året innan mottagit Guldlejonet för sin "Pieta". Hans stumma film (utan repliker) orsakade, lite motsägelsefullt nog, runt omkring på öarna rätt mycket snack om vad som egentligen är ok att visa i en film. I "Moebius" kastreras, tydligen rätt grafiskt, en eller till och med flera personer och sedan ska allt kulmineras i en massa andra vidriga våldsamheter i ett aldrig sinande tempo. Och detta festivalsavslut såg jag alltså fram emot. Eller inte.
En timme köade jag hur som helst i den sköna eftermiddagssolen tillsammans med ett par hundra andra, innan vi blev avvisade av den enkla anledningen: Fullt i salongen. Folk buade och jag kände åter vibbar av upplopp. Sedan lugnade det ner sig. Den besvikna samlingen skingrades och de flesta gick och såg annat.
Jag och några tappra individer med mig gick och ställde oss vid salongens utgång i hopp om att den omtalat hemska inledningen skulle få en handfull att rusa ut. Vilket tydligen varit mer regel än undantag under filmens tidigare visningar. Det pratades om att folk till och med kräkts. Men tyvärr. Inte en spya så långt ögat nådde och publiken den där fredageftermiddagen var uppenbart av hård kaliber.
Jag gav upp och gick istället och såg dokumentären "Pine Ridge" av svenskfödda Anna Eborn.
Det visade sig vara ett bra drag. Filmen var lågmäld men mycket vacker och handlade om några ungdomars ganska hårda liv och villkor i ett av indianreservaten i South Dakota. Visningen närvarades av regissören och en av huvudrollsinnehavarna som gav det hela lite extra guldkant. Även om jag hade sett fram emot potentiellt poetisk brutalitet, så slapp jag ta risken att kanske bli traumatiserad för livet (får ta den senare) och fick en trevlig dokumentär upplevelse med mig hem istället. Så vem klagar? Inte jag.
Filmfestivalen i Venedig 2013, nyss 70 år fyllda, bevisade att gammal är äldst. Bokstavligen då det faktiskt är världens äldsta filmfest vi talar om. Och på flera sätt modigast. Festivalen må ha ett antal år på nacken, men som den piggaste 70-åring jag träffat, kommer den garanterat köra på i många till. Och jag kommer, ifall det är upp till mig, vara med så ofta jag bara kan.
