Monster 2003

Selby kommer från en religiös familj, är lesbisk och har ett fult bandage.

De två träffas på en bar, åker rullskridskor till "Don't Stop Believin'", blir förälskade. När Aileen blir misshandlad och våldtagen av en kund skjuter hon honom. Så börjar "Monster", historien om USA:s första kvinnliga seriemördare.

Charlize Theron vann en Oscar för rollen som Aileen Wuornos. Vilket givetvis inte betyder någonting när Scarlett Johansson inte ens var nominerad. Hon gick upp femton kg för rollen, något som demonstreras i ett antal helt poänglösa badrumsscener. I allmänhet ska man alltid vara misstänksam mot filmer där allt förhandssnack handlat om att skådespelaren gått upp i vikt. Varför måste alltid vackra kvinnor gå upp i vikt eller klä ut sig till män för att vinna en Oscar? Och varför äter män upp sig till övervikt och kvinnor till normalvikt?

"Monster" zoomar in på åren 1989 och 1990, när Aileen mördade sju män. Ett av filmens många problem är att den inte ger någon kontext till mördandet. Vad hände före? Vad hände efter? Tidslinjen är dessutom väldigt oklar. Ett års händelser tycks hända på en vecka.

Debuterande regissören Patty Jenkins vill berätta om ett USA som stöter bort de svaga. Att Aileen var ett offer för omständigheterna, att samhället aldrig gav henne en chans, att monstret snarare finns bland de som svek henne. Och framförallt: att män är elaka. Genom att ge samhället hela skulden blir "Monster" obehagligt subjektiv. Det är omöjligt att sympatisera med Aileen, än mindre med hennes handlingar. Hon gjorde det av kärlek? Ja, kanske. Än sen då? Att Jenkins väljer att berätta historien om en seriemördare som en kärleksaffär känns inte bara smaklöst, det känns respektlöst mot de anhöriga till de sju män hon mördade.

Att Aileen själv säger att hon inte alls blev våldtagen utan bara behövde en bil verkar ingen brytt sig om, redan i första rutan trumpetar "Monster" ut att filmen är "based on a true story". Aileen Wuornos avrättades i Florida 9 oktober 2002 men fortsätter att utnyttjas och exploateras.

Mitt tips är att ni ser om Nick Broomfields dokumentärer istället. "Aileen Wuornos: The Selling Of A Serial Killer" (om mediecirkusen, rättegången, tv-filmen med Jean Smart) och "Aileen: Life And Death Of A Serial Killer" (om barndomen, fängelsetiden, dödsstraffet).