5 debutfilmer att älska och hata

Vare sig vi talar om flygande mördarfiskar, feta rymdmonster eller galna långtradar-chaffisar, så handlar det om samma sak - var resan började. Om man tar en närmare titt på dagens riktigt stora regissörers tidigare karriärskeden så är det bevisligen sant att stjärnskott inte händer över en natt, och att de som vill nå toppen får till en början hugga i där det behövs.

 

 

 

Kassakon Peter Jackson är mest känd för att ha styrt upp "Sagan om ringen" och "The Hobbit"-filmerna. Tack vare sin insats i Tolkiens värld har nyzeeländaren blivit förknippad med vackra miljöskildringar, inbjudande bildspråk och mästerlig behärskning av dataeffekter. Hans prägel är ofta storslagen och förfinad. Men sanningen är att hans karriär började på en helt annan bana.

Hans debutfilm skojar lite med sig själv med titeln "Bad Taste", även fast han verkar gått långa vägar för att väcka avsmak hos även de mest erfarna gore-fansen. Har man dock en förkärlek för lågbudget-filmer går det inte annat att älska den. Handling är som följer; en grupp rymdvarelser förklädda som människor är ute efter att marknadsföra människokött som snabbmat. När de tar över en småstad är det upp till ett gäng få utvalda personer att stoppa dem.

Jag vågar säga att man kan kalla "Bad Taste" för den definitiva lågbudget-skräckkomedin. Den har allt man kan önska sig; oslipade men kreativa praktiska effekter, barnslig humor, makaber storyline, groteskt gore, överdrivet skådespeleri och en hel del hjärta. Håller den dock än i dag? Nja, frågar du mig så gör den inte det - och det är därför jag älskar den. Den känns förlegad och löjlig på det bästa sättet man kan tänka sig. Man får chansen att skåda en svunnen tid, ett slags fenomen. Och minst lika fantastiskt är omfånget av händelseutvecklingen i filmen; Jackson bestiger ett slags Mount Everest genom att lyckas berätta hela historien fullt ut med de medel han har till hands.

 

 

 

Först var det "The Terminator", sedan kom "Aliens" som efterföljdes av "Titanic" - och nu senast "Avatar". James Cameron vet onekligen hur man gör en film som kammar hem intäkter. Han befinner sig högt upp på piedestalen i Hollywood och med goda skäl; förutom att hans produktioner är box-office-succéer så har de nästan från första början också varit genomgående bra filmer. Nästan, som sagt.

Frågan är detta, går det att göra en bra film som har premissen flygande mördarpirayor? Tveksamt. Speciellt inte om James Cameron själv inte klarar av det; nykomling eller ej.

Sedan Spielberg släppte succén "Hajen" (1975) försökte många andra producenter genast rida på den framgångsrika vågen - i form av till exempel "Orca" från 1977 som handlar om en späckhuggare som gillar att äta upp folk, eller "Great White" (1981) som var ett italienskt försök till att göra en ny "Hajen". "Piraya", som släpptes 1978, var också en av dessa filmer. För regin stod då Joe Dante ("Gremlins"). Dantes bidrag var inte helt igenom en usel film, om än en väldigt medioker sådan. Dock led den av samma symtom som "Hajen" gjorde, det vill säga fick en uppföljare som inte hade något annat syfte än att suga ut mer pengar ur filmserien. Och även om "Hajen 2" var en taskig uppföljare, så var "Piraya 2" ofantligt mycket värre.

 

 

 

Patty Jenkins är undantaget till regeln att regissörer inte får till det på första försöket, för i hennes fall så gick det precis till så. Innan Jenkins regisserade box-office-succén "Wonder Woman" (2017), uppmärksammades hennes debutfilm som släpptes 2003 - den verklighetsbaserade historien om seriemördaren Aileen Wuornos, gestaltad av en nästan oigenkännligt sminkad Charlize Theron, som också kammade hem en Oscarsstatyett för rollen.

Det är en känslomässigt tung och brutal skildring av ett sällan skådat livsöde. I rollen som den unga flickan som Wuornos binder vänskapsband med ser vi Christina Ricci. Deras relation urartar i en tung, dock onekligen kvalitativ tragedi som bör ses; inte bara för den otroliga resan vi får följa med på, men utan också för att uppleva Jenkins naturliga talang inom filmskapandet.  

Man skulle kunna tro att Jenkins kunde välja och vraka i sina projekt efter framgången med "Monster", men hamnade istället av nåt skäl mer eller mindre i bakgrunden och ägnade sin tid åt tv-produktion i diverse utgreningar som "Entourage" och "The Killing".  Det är inte helt omöjligt att det inte var till en fördel att vara kvinna i en annars mansdominerad industri, speciellt eftersom detta var innan "metoo"-rörelsen öppnade upp dörrar som tidigare hade vart mer eller mindre stängda för kvinnliga regissörer och skådespelare. Hursomhelst hoppas jag att Jenkins är här för att stanna denna gång.

"Monster" gick hem hos både publik och kritiker, och bör genast ses av de som har lyckats missa den.

 

 

 

Den taiwanesiske regissören och manusförfattaren Ang Lee har satt sig på kartan som en dramatisk mästare.
Med allt från Jane Austen-tolkningar och kung fu-filmer till romantiska cowboys och båtfärder med tigrar så är det få områden han inte har berört inom genren. Vi talar om filmer som fyrfaldigt Oscarsbelönade "Life of Pi" (2012), trefaldigt Oscarsbelönade "Brokeback Mountain"(2005) och "Crouching Tiger, Hidden Dragon"(2000), som vann en Oscar för bland annat bästa utländska film.

Även fast det inte tog alldeles för lång tid innan Hollywood fångade upp honom - och även fast han sporadiskt har återbesökt sina rötter över åren - så var hans allra första långfilm faktiskt passande nog en taiwanesisk och amerikansk samproduktion. "Pushing Hands" handlar om en åldrande Tai Chi-mästare som flyttar från Peking för att bo tillsammans med sin sons familj i New York. Filmen är en klassisk dramatisering av hur en kulturkrock kan gå till, och vi får uppleva olika sidor av dessa livsstilar.

Jag kan inte påstå att filmen håller samma klass som hans efterföljande filmer, och det tog honom inte lång tid från att gå från novis till mästare. Som en debutfilm är den dock inte alls av det sämre slaget, utan hellre ger inblick i hur tidigt Ang Lees känsla för dramatik uppstod och visar antydan av vilken expert som komma skall.

Se "Pushing Hands" som en perfekt aptitretare innan huvudrätten.

 

 

 

Hur presenterar man egentligen Spielberg? Vilken film börjar man med att nämna? Det känns omöjligt att välja, och säger istället att han är mannen, han är myten, han är legenden. Har man ens en gnutta filmintresse så vet man vad den här filmmakaren har åstadkommit genom åren.

Men okej, ändå, jag måste name-droppa några titlar nu när jag ändå har det på tal. Vi ser Indys första framträdande i "Raiders of the Lost Ark" (1981), den söta och välvillige utomjordingen i "E.T. The Extra-Terrestial" (1982), den hungriga, hungriga T-rexen i "Jurrassic Park" (1993), Schindlers tunga samvete i "Schindler's List" (1993) och varför inte de darrande händerna av Captain Miller, spelad av Tom Hanks som är på jakt efter en väldigt speciell soldat i "Rädda meniga Ryan" (1998).

Min första kärlek när det kommer till Spielberg är dock "Hajen" (1975), som vi nämnde tidigare i den här artikeln. Vad jag inte visste när jag såg den filmen första gången var att hans första riktiga debutfilm "Duellen" (förutom ett annat långfilmsprojekt som han släppte i tonåren under 60-talet) var som en slags "Hajen" på land. Vad jag menar med det ska jag strax förklara. Men innan jag går vidare måste jag kröna den här filmen som min favorit-debutfilm, och hoppas att om ni bara väljer en titel från den här listan så ska det vara denna.

Vi får följa med David Mann på en helvetesresa i Kaliforniens ökenmarker. Han är på väg hem till sin familj efter ett långt arbetspass när han plötsligt möter en lastbil på vägen. Efter en kort frustrerad omkörning börjar denna långtradare, vars chaufför man inte lyckas utgöra, förfölja honom på sin resa hem. Ju längre tid det går desto mer urartar detta och blir till slut en katt- och råtta-lek där bara en person kan segra.

Dennis Weaver som spelar Mann briljerar i huvudrollen. Han vänder och vrider, resonerar och teoretiserar - gör allt för att till en börja förstå vad som pågår, och till sist för att klara sig ut ur det levande. Långtradaren i sig är lika metodisk och på något sätt lika skräckinjagande som vithajen: man helt enkelt bara väntar på att någon ska kläcka repliken "We're going to need a bigger car". Ödelandet de befinner sig i är stundtals lika lite förlåtande, och nästan lika solitärt, som det stora vida havet. Det är snyggt, spännande och actionfyllt, och påminner nästan också ibland om en uppgörelse mellan två revolvermän i en gammal western. Jag vill tro att det också är därför filmen bär titeln "Duellen". Jag sparar alltså det bästa till sist och lägger den här filmen som nummer 5.