Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford 2007

”Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford” inleder i bilder, korta sekvenser där tonen sätts direkt med en gammal god berättarröst som ger oss upplägget sisådär sju månader innan det omtalade mordet. Vi får träffa Jesse James (Pitt) och Robert Ford (Affleck), vars slutgiltiga förhållande till varandra knappast kan missuppfattas med titeln i bakhuvudet, en titel som  kommer från Ron Hansens bok, själva grunden för Andrew Dominiks film.

Filmen tar sin början i september 1861 när den ikoniske Jesse James samlar ihop ett gäng lokala busar och annat löst folk från trakten för att organisera ett tågrån i Blue Cut, Missouri. Bland dessa hittas Robert Ford, en ettrig 19-årig grabb med en stor längtan efter att bli lika omtalad som mannen som samlat dem, han avgudar Jesse James, eller åtminstone myten som byggts upp kring honom i böckerna som han streckläser. Frank, Jesses äldre och mer sammanbitne bror anar oråd och skickar först iväg grabben men Jesse tar honom under sina vingar och snart är han en av hans närmaste män. Vi får följa Roberts resa från att ovetande vara gängets stora skämt som blint avgudar ledaren till det att han fruktar, avskyr och slutligen bestämmer sig för att bli dennes baneman. En livsfarlig lek med döden, personifierad av den sadistiskt paranoide Jesse James.

Brad Pitt bjuder på sin karriärs kanske mest dynamiska rollprestation här, han lever verkligen upp till Jesses rykte om att med sin blotta närvaro kunna fylla ett helt rum med glädje eller spänning. Pitt är iskallt beräknande, paranoid, instabil och med sin genomträngande blick och naturliga pondus får han alla i sin omgivning att skruva osäkert på sig samtidigt som han blixtsnabbt kan växla från gapskratt till ilska. Hans show stjäls dock tidigt av unge Casey Affleck, känd från ”Ocean’s”-rullarna, vars tolkning av Ford är inställsam och så lismande i sina desperata försök att bli omtyckt att man redan inledningsvis bestämmer sig för att inte gilla honom. Han är den där tystlåtne killen som inte direkt märks men vars nerviga närvaro och oförmåga att känna av stämningen går alla i sin omgvning på nerverna. Han är så pinsamt överlägsen sin storebror och så välförtjänt av upprättelse att jag vågar nämna det laddade ordet: Oscar.

En som tveklöst ska ha en Oscar för sin insats är bröderna Coens trogne fotograf Roger Deakins som med en palett endast bestående av olika nyanser av grått, brunt och vitt skapar magi på den vita duken. Regissören Dominiks medvetet sänkta tempo och det fullständigt magnifika fotot för tankarna till Terrence Malick när han är som bäst. Speltiden känns lika utdragen som titeln och de som förväntat sig en regelrätt genrefilm med shootouts och sporrar lär bli besvikna, i er sits skulle jag vänta in ”3:10 to Yuma”. För er andra så kan jag varmt rekomendera denna extremt ambitiösa skildring av en ikon och hans baneman, till bredden fylld med pinsamt talangfulla skådisar, makalöst foto, ren fysisk spänning och med ett magiskt skildrat nattligt tågrån som fick håren på mina armar att resa sig av njutning.