Motorsågsmassakern 1974

"Motorsågsmassakern" blev (liksom dess uppföljare) totalförbjuden i Sverige och släpptes på video först 1994! (Den oklippta versionen kom först 2001.) Studio S använde filmen som exempel i sitt ökända program om videovåld på 80-talet, och många delaktiga i folkstormen var troligen helt omedvetna om hur filmens eggande titel dolde en film som prioriterar psykologisk skräck framför våld och blod.

Handlingen utspelas, som originaltiteln avslöjar, i Texas där fem ungdomar bilar igenom för att besöka en plundrad kyrkogård. Längs vägen plockar de upp en galen liftare (Edwin Neal) som de snabbt slänger av när han visar ett osunt intresse för människoblod. Så småningom träffar de dock på hans familj som inte är ett dugg snällare...

Vad många (inklusive Studio S) misstagit filmen för är att den (som uppföljarna och remaken) är ett vältrande i detaljerat våld. Här är det mer antydan till de hemskheter som sker karaktärerna. Allt sker inte utanför bild men fokuset ligger snarare på den ohyggliga psykopatfamiljens beteende och vår stackars, terroriserade hjältinna Sallys (Marilyn Burns) mentala kollaps som reaktion på upplevelserna.

Hooper, som gjorde sin andra film med denna och fick ett välförtjänt genombrott, jobbar mycket med svart humor och symbolism. Här finns en skildring av USA som via Vietnamkriget blivit en förfallen, sönderrutten nation där en människas liv uppskattas som lika meningslöst som det våldet man utsätter varandra för. Det handlar inte så mycket om att klyva itu någon med en motorsåg som själva motivet och den mentala styrkan att faktiskt göra något sådant.

Den låga budgeten märks väl och skådespeleriet är minst sagt svajigt även om visst överspel (som Jim Siedows ondskefullt hånflinande familjeledare) bidrar den till intensiva stämningen. Folk som älskade remaken (och andra mer mot MTV-generationen riktade skräckfilmer) lär inte greppa den diaboliska charmen med denna klassiker, och visst är några karaktärer smått osympatiska på gränsen till outhärdliga.

Men här finns trots allt en genuin känsla av skräck, utsatthet och terror som lyser med sin frånvaro i de flesta moderna rysare. Flera scener, särskilt sista kvarten, rent av dryper av svett och klaustrofobi och kryper sakta men säkert in under skinnet på dig för att lämna en möjligen besk men bestående eftersmak.