Mr. Brooks 2007

Det fina med film är att det ibland finns en potential för överraskningar. ”Mr. Brooks” är nämligen på en underhållande seriemördarrulle med en twist. Mördaren ifråga är i Costners gestaltning en sympatisk, framgångsrik och hängiven man och familjefar. Den tunna linjen som skiljer Mr. Brooks från perfektion är hans fritid.

Brooks familj lever i trygg förvissning om att han hänger sig åt nattligt krukmakeri i sin verkstad. I själva verket används ugnen därinne för andra saker. I flera år har Brooks alter ego Marshall fått honom att systematiskt förfölja och kartlägga okända par för att därefter kallblodigt avrätta dem. I media kallas han för ”The thumbprint killer” för sin vana att alltid lämna ett spår av offrens fingeravtryck på ett synligt ställe.

Planeringen, spänningen och den efterföljande uppståndelsen efter morden har med åren blivit till en adrenalinstinn hobby att leva för. Efter några års forcerad avhållsamhet tar Marshall överhanden och får Brooks att döda ett ungt par mitt under älskogen. Men även minutiöst kalkylerande skurkar faller ibland offer för slumpen. Några dagar senare dyker ”Mr. Smith” (Dane Cook) upp på Brooks kontor. Med sig har han smygtagna bilder som tydligt visar mördarens identitet. Det han vill i utbyte för att hålla tyst är att få följa med Brooks och åse nästa mord från första parkett…

Dane Cooks starka närvaro lyfter karaktärens egoistiske, manipulative och fördärvade skäggspoling och sätter fingret på en öm punkt – hur kan vi egentligen veta att inte vår granne är en latent fullblodspsykopat som masturberar till våldsporr? Mindre oroväckande är att man som åskådare är betydligt mer intresserad av hur den märkligt sympatiske Mr. Brooks klarar av att hålla sin kluvna personlighet i schack inför omgivningen och sin familj än att han fängslas av Demi Moores robocop Tracy Atwood. Med hennes inträde blir filmen lika kluven som Brooks person – Moores träiga spel får lyckligtvis mindre utrymme än Costners som funkar riktigt bra i sammanhanget.

Kruxet är att denna intrigtråd verkar höra samman till en annan film med fokus på ruffigt kriminalliv med tillhörande skjutvapendueller, hetsig bilaction och ett och annat försök till malplacerad humor – supersnuten är nämligen inbegripen i en synnerligen ful skilsmässa (vilket ger Moore tillfälle att se sammanbiten och aggressiv ut, typecasting någon?). Att de två parallella historierna har förvånansvärt få, men desto mer sökta beröringspunkter gör inte filmen mer sammansatt. Lyckas man dock blunda för frikostigheten med spektakulära vändningar - säg hej till mordgenen! - kan man se fram emot en effektiv thriller som bibehåller förmågan att hålla dig alert och intresserad till slutet. Inte så illa i vår avtrubbade tid.