Mufasa: Lejonkungen 2024

När Mufasa är en liten lejonunge råder det svår torka i hans land. Hans föräldrar berättar utopiska historier om en plats långt borta, kallad Milele - landet där naturen blomstrar och livet är rikt. Och så, äntligen, faller regnet över deras torra jord. Men det slutar inte falla, vilket leder till att en stor flodvåg sliter med sig Mufasa och drar honom långt, långt bort. Den lille lejonungen hamnar i ett fjärran land han aldrig sett förut, där han träffar den jämnårige lejonprinsen Taka.

 

Taka och hans mamma lyckas övertyga kung Obasi (Lennie James) att låta Mufasa stanna hos dem, och nu följer en lycklig tid för de två unga hanarna som betraktar varandra som bröder.

 

Men säg den lycka som varar för evigt; efter några härliga år kommer till slut en fara som hotar hela flocken. Faran i det här fallet är andra lejon, som kallas för Utbölingar. De är alla bleka lejon som själva kastats ut från sina respektive flockar för att de inte passat in. Nu har de gått samman i en illvillig grupp ledda av sin egen kung, Kiros (Mads Mikkelsen), och de drar sig inte för att utplåna hela lejonflockar som kommer i deras väg. Mufasa (Aaron Pierre) och Taka (Kelvin Harrison Jr.) skickas iväg för att överleva, och de flyr med både fruktan och hopp mot det mytomspunna Milele.

 

När denna origin story skulle hitta sin regissör blev nog många förvånade över att valet föll på mannen bakom den hyllade och Oscarsvinnande filmen “Moonlight”, Barry Jenkins. En kompetent och prisvinnande regissör som arbetat med seriösa projekt skulle nu göra något så okonventionellt som att ratta en Disneyfilm.

 

Själv har han sagt att han tog uppdraget för att han ville föra in en känslighet i berättelsen, och valde att se på det som en stark historia om en ung pojke som förlorar sin far, snarare än Disneys senaste storfilm. Och känsligheten finns absolut där, men den kommer inte fram fullt ut. Där mer hjärta hade behövts får vi istället animerade lejonansikten som inte kan illustrera mänskliga känslor på samma sätt som människoansikten kan, och det räcker inte riktigt för att alla nyanser ska nå ut.

 

Vad gäller själva berättelsen återvänder Jeff Nathanson, som även skrev manus till “Lejonkungen” från 2019, och gör då som nu ett mestadels stabilt jobb. Att Timon (Billy Eichner) och Pumbaa (Seth Rogen) får så mycket utrymme här trots att de inte ens fanns i Mufasas liv under tiden för historien kunde vi dock ha varit utan.

 

Det känns i allra högsta grad som fan service att låta vårtsvinet och surikaten babbla loss på sitt välkända manér, men förmodligen kommer alla “Lejonkungen”-fans att jubla över att få återse dem. Deras skämtande skär sig dock mot den ökade känsligheten som Jenkins kämpar så för att frambringa, så när vi får en onödigt framförd variant på den välkända Lejonkungen-sången Hakuna matata från den komiska duon känns det nästan opassande.

 

För resten av sångerna har man engagerat guldgossen Lin-Manuel Miranda att spinna sina magiska noter än en gång. Det blir som bekant ingen riktig Disneyfilm utan sångnummer, och Mirandas talang kom fram väldigt bra i både “Vaiana” och “Encanto”, med många minnesvärda låtar från bägge filmer.

 

Sångerna i “Mufasa: Lejonkungen” kan tyvärr inte sälla sig till samma framgångsrika låtskatt. Vi får istället halvhjärtade melodier, där storheten och trallvänligheten från de tidigare nämnda Disney-hitarna är långt borta. Så snart ett sångnummer är över är det som bortblåst från publikens medvetande, utan att lämna några bestående intryck.

 

Lyckligtvis vinner Disney ändå över sin publik genom de vackra animationerna, där vi tillsammans med Mufasa kastas ned i vatten, slungas genom snö, springer i högt gräs och upplever både djur- och växtriket i fantastisk detalj och sprakande färger. Med så många fans av ursprungsfilmen som är hungriga på mer från sina favoritlejon kommer “Mufasa: Lejonkungen” med sin vackra visuella profil säkerligen att gå hem hos publiken, trots att den hade kunnat ge oss så mycket mer.