Mumien vaknar 1932

Orden "svartvit" och "30-talsklassiker" kan ge vem som helst idag värre kalla kårar än den bästa skräckfilm och det är sant att man nog måste vara på rätt humör för att se dem. Men på rätt dag är det en fullkomligt oförglömlig upplevelse som både inspirerar och sätter moderna filmer i ett nytt perspektiv. Med anledning av att Universal gör nyinspelningar av åtta av sina gamla monsterfilmer ska jag recensera dessa i tur och ordning under de närmsta veckorna. Låt oss dock göra ett litet undantag från kronologin och börja med den ursprungliga "The Mummy"-filmen från 1932.

 

Under 1931 hade Universal nått stora framgångar med både "Frankenstein" och "Dracula", men till skillnad från dessa var "The Mummy" ingen bokfilmatisering, utan ett helt unikt manus. Det låg rätt i tiden efter att brittiska utforskare hade gjort nya upptäckter inom området och folk var nyfikna på mumier. Manuset baserades på legenderna om Tutankhamon och även om den har mycket gemensamt med Sir Arthur Conan Doyles "The Ring of Thoth", är den ingen officiell förlaga till filmen.

 

Inledningen till "The Mummy" är oerhört effektfull med små medel - något som Hollywood verkar ha tappat bort idag. Tre brittiska utgrävare hittar mumien Imhoteps sarkofag ihop med en sorts skattkista och en pergamentrulle. De läser en varning på kistan att den som öppnar lådan kommer att drabbas av en dödsförbannelse och efter det sitter vi bara och väntar hungrigt på att mumien ska vakna upp och attackera dem. Scenen går dock långsamt framåt med en av de bästa monsterintroduktionerna någonsin: en tilt från Boris Karloffs sovande ansikte i sarkofagen till hans inlindade händer, klipp till att hans hand som drar åt sig pergamentrullen och sedan klipp till två bandage som släpar längs marken medan Mumien lämnar utforskaren ensam i rummet. Vi ser inte ens mumien - och det ger en gåshud.

 

Någon som ser Imhotep är dock utforskaren, som blir fullkomligt galen. Hans skratt är hysteriskt. Det är värt att nämna att ljudfilmen var alldeles ny vid den här tiden och de flesta mindre skådespelare var inte tränade för att använda rösten effektivt, men Bramwell Fletcher övertygar verkligen om att något har slagit slint.

 

På samma vis som denna inledning lyckas sätta stämningen med minimala medel, är också mumiens sminkning enkel och effektiv. Det tog Boris Karloff åtta timmar att få ansiktet inkletat i lera och brända bandage och sedan ytterligare två timmar för att smärtsamt slita av det. De kom därför fiffigt undan genom att visa Karloff i full mumifiering i första scenen och sedan låta honom komma tillbaka elva år senare förklädd till en modern man i egyptiska kläder, en fez och ett torrt, rynkigt och läderartat ansikte, som var en simplare make-up.

 

Det här gör också 1932:s "The Mummy" så unik, då det inte alls är en klassisk, vandrande bandagehög som vill döda allt och alla. Det känns inte alls som en kompromiss att ge honom det här utseendet för att spara in på effektsminket - kanske för att Boris Karloffs ansikte och karisma kommer fram desto bättre utan lindor. Hans profil är reslig och hotfull, hans stränga blick och buskiga ögonbryn betonas ständigt genom dramatiska närbilder och hans karaktäristiska röst, som för första gången fick tillfälle att glänsa i och med ljudfilmen, befaller din uppmärksamhet.

 

 På grund av den schablon som vi har börjat associera mumiefilmer med på senare år efter mängder med stönande halvdöingar, kan man förvänta sig att den ursprungliga "The Mummy"-filmen var startskottet för denna genre. Inte alls. "The Mummy" är ingen hämndhistoria, utan tvärtom en ytterst rar saga om en kärlek som sträcker sig över tusentals år och som trotsar gränsen mellan liv och död.

 

Ardeth Bey, som egentligen är den återuppståndne mumien Imhotep, är övertygad om att hans dåtida kärlek Ankh-es-en-amon är reinkarnerad genom 30-talskvinnan Helen Grosvenor. Han är inte ute efter hennes kropp utan enbart hennes själ och vill göra henne odöd precis som han själv så att de kan vara med varandra för evigt. Han dödar bara de som kommer i vägen för hans plan (med en "force choke" som hade gjort Darth Vader stolt), vilket ger ett djup åt karaktären och ett motiv man kan sympatisera med.

 

Förutom att man tagit steget från stumfilm till ljud, var "The Mummy" även tekniskt avancerad för sin tid när det kom till kameraarbetet, som långsamt och suggestivt rör sig runt hörn, lämnar saker utanför bild och jobbar med stora kontraster mellan ljus och mörker i bilden för att växla stämning mellan scenerna. På tal om kameraarbete innebar "The Mummy" en regidebut för cinematografen Karl Freund, som tidigare varit kameraman på "Dracula".

 

Denna klassikers styrka är definitivt stämningen. Om du letar efter blod och våldsamheter är det här inte rätt film för dig, även om den vågar sig på några saker som var utmanande år 1932. Exempelvis ser vi Boris Karloffs Imhotep lindas in och bli levande begravd, vilket är mer än ett rysligt straff. Sedan ser vi fullt tydligt i bild hur en man blir spetsad av ett spjut, vilket var ödet för de som begravde Imhotep. Helen Grosvenor visar chockartat mycket hud för den här tiden. Det är inget vi baxnar över idag, men utifrån kontexten är det en intressant historielektion för alla oss skräcknördar. Något vi däremot kan bli upprörda över idag är att filmens enda mörkhyade karaktär i själva verket är en vit amerikan insmord i skokräm.

 

Även om en del klipp är lite lustiga och filmen går så abrupt till eftertexterna att du hoppar till, är Universals "The Mummy" från 1932 ett mästerverk som står sig än idag. Utan något avancerat kameraarbete eller pompösa effekter överträffar klassikern de flesta av dagens skräckfilmer genom att vara stämningsfylld och göra dig olustig till mods. Det är stundvis svårt att inte fnissa åt 30-talets klämkäcka manér, men det är verkligen ingenting som distraherar från filmens karisma - mycket tack vare Boris Karloff, som fullständigt äger den här filmen.

 

Ta min rekommendation och se den - för med en speltid på bara 73 minuter har du knappast något att förlora.