Mumien 1999

Cineaster kan bespara sig hyrpengen, Universals upptining av 30-talsklassikern ”Mumien” har lika lite gemensamt med Boris Karloffs stillsamma och kärleksfulla original med samma titel som ”När lammen tystnar” har med Mitt i Naturens inslag om lammungar. Filmernas enda riktiga gemensamma nämnare är att de kretsar kring en 3000 år gammal egyptier med namnet Imhotep som var så stygg att han blev mumifierad levande och inlåst i en sarkofag tillsammans med ett gäng köttätande skalbaggar och en given förbannelse, för att sen, tusentals år senare grävas fram, väckas till liv igen och då vara på ett lagom nyvaket humör - trots en hyfsad skönhetssömn.

När den nya ”Mumien”-filmen väcktes till liv 1999 så hade nästan 70 år passerat sen sist och filmer som ”Army of Darkness” och ”Indiana Jones”-triologin hade satt sina tydliga spår i den nya regissören Steven Sommers. Det tar inte många minuter av filmen innan vi förstår vad Sommers försöker säga, ”Sorry Boris, men det finns en ny mumie i stan..”

Året är 1923 när vi får bekanta oss med den brittiske bilbiotikarien Evelyn (Rachel Weisz) och hennes bror Jonathan (John Hannah) som tillsammans med den amerikanske äventyraren Rick O’Connell (Brendan Fraser) beger sig ut på en resa till den försvunna staden Hamanaptra, även känd som dödens stad, där de hoppas kunna hitta en massa försvunna skatter.

Vi vet att det är en korkad idé då prologen visat oss att det var just där som den biffige prästen Imhotep (Arnold Vosloo) blev levande begravd, men innan vi vet ordet av är prästen på fötter igen, tack vare erkända Industrial Light & Magic som lämnat toarullarna på sin plats och skapat ett förruttnande brottarkadaver någonstans mellan The Toxic Avenger och Bockstensmannen som inte bara hotar med att göra falafel av våra hjältar utan även med att åter låta Egypten smaka på de tio bibliska plågorna. Rick är knappast sen med att fatta vad som måste göras, utan utbrister klokt ”Rädda damen i nöd, döda monstret och rädda världen.” Med en sån premiss, ett äventyrligt soundtrack och två lika fagra som charmiga hjältar, som kunde vart hämtade ur vilken romantisk safarinovell som helst kommer man riktigt långt. Det är riktigt lätt som kritiker att tycka illa om en film som ”Mumien”, den är varken läskig, särskilt spännande, välspelad eller på något sätt originell - en typisk TV-rulle som du hittar i DVD-lådan på Konsum. Räddningen är stämningen, ”Mumien” tar aldrig sig själv på stort allvar, så det finns inte heller någon anledning för oss tittare att göra det. Sommers manus är en lättsam tounge-in-cheek-vinkning till hela genren, det märks när de ständigt läser fel vers i de magiska böckerna och vips så väcks en ny mumie till liv eller när en illavarslande och löjligt ondsint bris drar förbi, varpå O’Connell vänder sig till en annan karaktär och konstaterar ”Det där verkar hända rätt ofta här..”.

 Allt handlar om kravlös, och stundtals hjärnlös underhållning, i form av en old school-ökenmatiné med gömda skatter, hemska förbannelser, maskerade skurkar, knytnävsslagsmål och givetvis en massa mumier. Mycket av filmens själ hittar man i den karismatiske Brendan Fraser som med naturlig charm och snygg komisk timing håller publiken alert från början till slut. Vi får besöka vackra miljöer, specialeffekterna är state-of-the art med tanke på filmens ålder och atmosfären andas gamla Tintin-serier. Tråkigare stunder kan man ha i en öken.