National Treasure: Hemligheternas bok 2007

Lite drygt 150 år senare dyker ett blad upp som insinuerar på Ben Gates farfars farfars inblandning i dådet. Samma blad döljer ett hemligt meddelande, som kan leda till en mytomspunnen stad av guld. Äventyrlige Gates ser bara ett sätt att rentvå sin förfader – att följa gåtan till den dyrbara skatten. (Ni kan väl åtminstone låtsas att det finns en logik i det resonemanget, killen är ju trots allt någon slags smart historiker). 

Det sägs att ”National Treasure” från 2004 har ”Da Vinci-kodens” framgångar att tacka för sin uppkomst. När en filmatisering av Dan Browns succé bara var ett stenkast bort, skyndade sig några smarta/pengakåta (välj själv) typer för att skapa ett eget internationell skattjakt i modern tid.

Förutom att Nicolas Cages hårfäste blir alltmer likt Tom Hanks, går likheterna snabbt isär på gott och ont. Det låg säkert mer pengar i ”Da Vinci-koden”, Ron Howard tog bättre hand om både sina skådespelare och det visuella än vad Jon Turteltaub gör – men så blev den ju också, som bekant, inget vidare. Där vinner ändå ”National Treasure 2”, denna nonchalans är lite av filmens charm. Ja, vi har Harvey Keitel trots att han saknar en vettig uppgift, Oscarsdrottningen Helen Mirren, som byter testunder på slottet mot att glida omkring i mörka, äckliga gångar, vi har Ed Harris som… ok, hans skurkroll är bara oförklarligt dum. Men ändå.

Turteltaub styr sitt äventyrsskepp med en liten ”fuck it”-attityd (eller är det möjligen Jerry Bruckheimers passion för larger than life-historier som börjar smitta av sig?). Vi visste redan att vår hjälte inte bangade för en utmaning, men att få för sig att kidnappa Amerikas president och lyckas sälja in det hos publiken är en bedrift. Då kan man bara luta sig tillbaka och le. Fånigheterna och den publikfriande humorn är ett större inslag än i förra filmen. Mycket kommer från Justin Barthas håll, i rollen som Gates assistent Riley som tyvärr inte lärt sig betydelsen av ordet ”överspel” och än mindre att undvika det. Men även Nic Cage bjuder på sig själv vid flera tillfällen, även om det kostar honom hans trovärdighet som skicklig arkeolog så passar de små komiska scenerna skådespelaren som handen i handsken.

Lyckligtvis aldrig på bekostnad av spänningen. De första kupperna, som inbrottet i Vita husets ovala rum, är inte fullt så listiga som man hade kunnat hoppas men slutakten i hemliga gångar under Mount Rushmore bjuder däremot både på nagelbitande spänning och vackra miljöer, som tagna ur ett Tomb Raider-spel.

De mer pålästa sliter säkert sitt hår över alla inkorrektheter. Om Amerikas presidenter verkligen plitar ner världshemligheter i en liten bok som går i arv till efterträdaren, och om drottningen av England har små hemliga fack i sitt lilla skrivbord, det får vi nog aldrig veta. Som historielektion bör ”National Treasure 2” tas med en stor nypa salt.

Se den hellre som lättsmält underhållning, som utan problem kommer upp i samma klass som ettan. Samtidigt görs inga försök till att överträffa den, möjligen då med antalet stora namn i rollistan. Spänningen är densamma och ribban på actionscenerna likaså, så man vinner nog mycket på att ingen minns ettan särskilt väl.

En sedvanlig plantering görs för en tredje film, kanske kan Gates bli en Indiana Jones-light för 2000-talets publik. Inte mig emot, men då krävs troligen en liten extra insats för att höja filmen.