Natt på museet 2 2009

Vad händer med utställningsföremålen på ett museum när ingen tittar på? Det är lätt att fantisera att figurerna i nattens mörker vaknar  ur en djup sömn. Rustningar höjer svärden, folket i tavlorna börjar röra på sig som i Harry Potter och överallt hörs dånet från statyer som ruskar sina stela lemmar till liv. Det är exakt vad som hände när Larry Daley (Ben Stiller) tog jobbet på det Naturhistoriska Museet i New York i "Natt på Muséet". Jobbet blev en port till en svunnen tid när han lärde känna historiska figurer som Teddy Roosevelt och lekte apport med ostyriga dinosaurieskellett. 

I uppföljaren har Larry lämnat jobbet som nattvakt för en egen postorderfirma. Affärerna börjar gå bra, men han saknar entusiasmen och glädjen från förr. Han bestämmer sig att hälsa på  sina vänner utställningsföremålen  och får en chock när det visar sig att ledningen för museét planerar att packa ihop de flesta av dem för en flytt till nationalarkivet USA:s största Museum - the Smithsonian i Washington. Än värre är det faktum att rackarna tagit med sig den egyptiske faraon Ankmenrahs tavla vilket innebär att hela det gigantiska Smithsonian kommer få liv nattetid. Något som inte är en god idé när det visar sig att Ankmenrah har en historiskt förbisedd bror vid namn Kahmunrah med omättligt hämndbegär och självhävdelsebehov som bara väntar på att ta ut sin vrede på världen. Larry behöver inte fundera länge innan han bestämmer sig för att dra iväg till the Smithsonian för att rädda sina vänner ur knipan de försatts i.

Filmen är trogen uppföljarnas lag det vill säga mer specialaffekter och fånigare handling. Att scenerna ofta utmynnar i fryntligt kaos eller slapstick hör till den familjeorienterade underhållning som knappast ställer krav på historisk exakthet. En del trötta klyschor och lågvattenmärken (scenen där Stiller örfilas av två apor är nästan outhärdlig) sänker filmens oskuldsfulla matinéunderhållning. Världen har sett nog av tolvåringar med övernaturliga datorskills som skulle göra Lisbeth Salander grön av avund.

Ett större problem är vad den till synes oskyldiga filmen signalerar mellan raderna till sin mestadels unga publik. Huvudskurken Kahmunrah (en Hank Azaria som kör på en överväxel som får hans karaktärer i the Simpsons att framstå som ett under av återhållsamhet) läspar feminint för att betona hur löjlig han är. När han väl väljer sina undergeneraler i "ondskans axelmakter" känns det inte som en slump att de är förutom Al Capone, franske Napoleon och ryske tsaren "Ivan den förskräcklige" När den amerikanske nationalhjälten Abraham Lincoln kommer till Larrys undsättning i ett kritiskt ögonblick saknas egentligen bara ett tårögt "the Star spangled banner" och motljus.

På plussidan hamnar en fantastiskt rolig scen med en övernitisk vakt gestaltad av Jonah Hill. Sen har filmen ett ess i formen av Amy Adams som är strålande som den första kvinnliga flygaren Amelia Earhart - en redig ung dam som inledningsvis hakar på Larry på ett irriterande manér. Snart inser han hon inte bara är en modig allierad, utan också en tilldragande kvinna. Att förbli attraktiv i halvkort, krulligt hår och ränna runt i världens tightaste byxor hade fått mindre begåvade aktriser på fall, men Adams bjuder som alltid på en show värd biljetten. Utan hennes charm, en överr askande nedtonad Ricky Gervais och Jonah Hill hade  "Natt på Museet 2" mest påmint om bubbelplast.