Nattvakten 1994

I mitten av 90-talet sköljde en filmvåg av dansk spänning och skräck över oss. Det verk som startade allt var den här thrillern från 1994 regisserad av den då okände regissören Ole Bornedal. Den är ett exempel på hur ambition och framför allt konstnärlig vision är viktigare än en hög budget.

 

Bornedal har uppenbarligen sett en massa Alfred Hitchcock, Dario Argento och annan psykologisk skrämselfilm av genrens mästare. Däremot känns det aldrig som om han plagierar någon. Han förvaltar intrycken för att skapa sin egna typ av kylig nordic noir. Seriemördarthriller möter skräck driven av paranoia. Gränsen mellan verklighet och hallucination blir suddig. Greppen är klassiska, men utförandet känns inte slitet.

 

Miljön i vilken det mesta utspelar sig ger bara den morbid känsla. Den unge juridikstudenten Martin (Nikolaj Koster - Waldau) har ett nytt jobb som nattvakt på rättsmecinska avdelningen på ett sjukhus. Klaustrofobin i korridorerna drabbar honom direkt. Längst in finns bårhuset som han måste gå in i varje vaktrunda. När han sitter ensam i mörkret i sin vaktbur börjar fantasin spöka. Blicken är fäst på en röd lampa på väggen. När den lyser betyder det att larmet går i rummet med bara lik.

 

Intrycket av att vi befinner oss i en egen surrealistisk värld är påträngande. Redan under runtvisningen Martins första pass i ödsliga korridorer där lamporna antingen flimrar eller ger så dunkelt ljus att det knappt existerar infinner sig en stark obehagskänsla. Ljudbilden förstärker den kusliga atmosfären. Tystnaden ekar. Varje litet knäpp får oss att rycka till.

 

Bornedal manipulerar skickligt tittarens hjärna. Han vet exakt vilken effekt varje kamerarörelse har. Han får oss att se rörelser som inte finns. Ett svartvitt foto av en man med spöklikt utseende ger kalla kårar. Den nämnda röda lampan får mycket fokus, vilket gör så att de döda kropparna ständigt är närvarande även när de inte är i bild.

 

Även skildringen av vad som händer utanför kliniken är nattsvart. Hotet från en härjande mördare kopplar järngrepp. I en alltmer destruktiv lek utmanar och utmanas Martin av sin bästa vän Jens (Kim Bodnia) att utföra handlingar utan moraliska gränser. Filmen vågar ha dessa två osympatiska karaktärer i centrum och exponera de dunklaste mänskliga drifter på ett obekvämt sätt. Det ger dramat en brutal, men ändå fascinerande, ton.

 

Även om duons beteende upprör så skruvas situationerna som utmaningarna skapar ofta till med en stor dos extremt svart humor. Rå psykologisk grymhet hugger som en kniv på en sekund mitt i skratten. Det här är en film där man som tittare aldrig tillåts att slappna av.

 

Den här typen av komplexa roller ställer höga krav på skådespelarna och alla lever upp till dessa. Waldau spelar på ytan lugnt, men låter oss ana den kokande frustrationen under den. Bodnia hänför med tvära kast mellan rebellisk frihetstörst och störd sadism. Rikke Louise Andersens spel som traumatiserad prostituerad gör ont att se.

 

"Nattvakten" är en film som är oförtjänt bortglömd. Den må ha vissa logiska brister i manuset, men det tänker man inte på när upplevelsen är så uppslukande som den är.