Nicke Nyfiken 2: Apa på rymmen! 2009

När Universal med goda gröna i minnet än en gång sätter tänderna i apan Nicke Nyfiken blir resultatet som väntat. Stelt, trist och oinspirerande. Men hur mycket dataanimering som än trycks in i bildrutorna är det svårt att ta död på den inneboende charm som författarduon Rey skapat historien med.

”Nicke Nyfiken 2: Apa på rymmen” utmanar knappast sin publik. Det som i filmer brukar refereras till som ”röd tråd” är här en riktig ledstång – simpelt nog alltså. Vår kära apa ger sig in på ännu ett våghalsat äventyr när han försöker hjälpa en elefant Kayla som arbetar hos en trollkarl. Problemet är att hon mest av allt vill träffa sin elefantfamilj igen. Sagt och gjort, på typiskt bananhalkigt manéer åker Nicke, Kayla och Ted genom tvärs över Amerika för att finna lyckan västerut.

Det är intet nytt att de flesta recensenter inte har mer än spott och spä att bjuda på när det kommer till moderna barnfilmer. Åtminstone de mindre påkostade. Att tillhöra en av dessa känns minst sagt... ja, klyschigt. Likväl står det klart. I dag när de stora multinationella filmgiganterna tycks ha tappat sin inspiration, krävs det ett antal miljoner för att en film överhuvudtaget ska lyfta. Och filmatiseringar, ja de är inte ens att tala om.

En inledning som sätter en färgglatt varm tonalitet visar på ambition men det är inte bara historien som känns i billigaste laget, även animationerna förlorar sin charm i trofull litteraturanda. När man dessutom trots röstspelare som Tim Curry, Matt Lauer och Jamie Kennedy, inte ens bekymrat sig om genuina ljudeffekter blir det minst sagt förbryllande. Den dagen apor och elefanter börjar låta som biltutor vet man att något är galet.

Men en stor omväg över det och bitterskyffeln i högsta hugg är ”Nicke Nyfiken 2: Apa på rymmen” en roande timma för småttingarna. Att vänta sig någon storstilad klassiker som Nemo eller Wall-E, är alltför krävande för något så enkelt. För oss vuxna minner en nyfiken apa om åbäken som den animerade Pippi eller varför inte den måttligt roande ”Kalle och Chokladfabriken”. Där det genuina, smått pittoreska är som bortblåst. Men vem bryr? Kidsen verkar gilla det.