Ninas resa 2005

Snart bodde här runt 400.000 människor på en yta som var lite drygt fyra kvadratkilometer stor (med andra ord blev det tio kvadratmeter per person). Trots trängsel och en ständig rädsla för den okända framtiden, försökte de boende leva ett så normalt liv som möjligt. Här fanns restauranger, man kunde gå på teater eller på en konsert och eftersom det var förbjudet för judar att erhålla en högre utbildning fick unga människor möjlighet till undervisning i hemlighet. Bland dem fanns Nina Rajmic (senare Einhorn), som vid sidan av studierna i kemi träffade sina vänner, skrattade och dansade på fester. I juli 1942 började befolkningen i gettot att deporteras till förintelselägret Treblinka. Efter att de flesta i Ninas närhet förts bort, smugglades Nina samt brodern och modern ut ur gettot. På den så kallade ariska sidan gömde de sig hos olika polska familjer fram tills krigsslutet. Allt detta får vi berättat i Lena Einhorns (som är dotter till Nina) ”Ninas resa”.

Filmen kan bäst beskrivas som en blandning av dokumentär och spelfilm. En intrig varvas med arkivbilder samt Nina och Lena Einhorns kommentarer. När jag såg filmens trailer blev jag skeptisk, då jag fick intrycket av att ”Ninas resa” var en sådan där dokumentär som brukar riktas till skolelever – dvs. i vilken man av pedagogiska skäl blandar verklig fakta med fiktion för att den unga åskådaren skall ha lättare att ta till sig kunskapen som förmedlas. Skådespeleriet i sådana brukar vara mycket amatörmässigt och klippen mellan scenerna skrattretande. Därför blev jag glad när jag såg hur skickligt Einhorn blandade de spelade delarna med arkivbilderna. Och jag blev berörd av de båda, då skådespelarna i de förra är mycket duktiga (särskilt tjejen som gestaltar Nina som ung) medan det nog inte behövs någon förklaring till varför autentiska bilder på lidande människor påverkar. Dessutom stärks filmens trovärdighet genom att den är inspelad i Warszawa med polska skådespelare. Tyvärr kommer följande språkliga detalj att gå den svenska publiken förlorad, nämligen att skådespelarna på ett effektfullt sätt anpassar sin, i filmen, använda brytning efter karaktärens bakgrund. Här har Hollywoods regissörer något att lära sig.

Det som jag har emot filmen är att den stundtals känns för personlig, särskilt på slutet då vi får se efterkrigsbilder ur familjen Einhorns fotoalbum. Visst, de ger en hastigt skymt av en del Ninas liv, men jag undrar hur intressant det är för den genomsnittliga åskådaren att se familjära badbilder. Och detta fick mig att fundera över vad som egentligen är meningen med denna film. Att Einhorn vill berätta sin mammas historia är självklart då den är betydelsefull för henne personligen, men hur är det med resten av biopubliken? Man skulle kunna hävda att det är viktigt att berätta de överlevandes historia för att förhindra en ny massutrotning, för att begränsa spridningen av dagens nazism. Och det låter ju bra och det hade varit underbart om detta fungerat. För tyvärr är resultatet ett annat. Hur reagerade världen på det som skedde i Rwanda 1994 och i Srebrenica 1995? Hur reagerar världen på det som idag sker i Tjetjenien? Med tystnad. Tydligen hjälper det inte att man producerar film efter film om det värsta massmordet i världens historia.

Sedan finns det en annan aspekt av det hela. Förintelsen skedde för 60 år sedan, visst skall vi hålla det som skedde i minnet men borde det inte vara viktigare att se till dagens lidande än förfasa sig över det som varit? Varför görs det så få filmer om den rådande situationen i världens länder och varför är det så få som ser dem som faktiskt görs? Tja, kanske för att det är enklare att gråta över de grymheter som begicks för mer än ett halvt sekel sedan än att tänka på de människor som torteras, våldtas och dödas för sin tillhörighets skull samtidigt som vi sitter och mumsar popcorn i en mjuk biografstol. Och eftersom människan trots sin förmåga att kunna resa till månen, transplantera hjärtan och spåra brottslingar med hjälp av DNA, inte har utvecklats nämnvärt emotionellt är risken stor att generationerna efter oss kommer att se filmer som skildrar dagens övergrepp och förfärat fråga sig hur de människor som levde i början av 2000-talet kunde tigande tillåta att något sådant kunde ske.