Guldbaggevinnarna av Bästa film genom tiderna - Det våldsamma 00-talet

 

Guldbaggen. Sveriges svar på Oscarsgalan och det kreddigaste priset en filmarbetare kan vinna inom landets gränser. Men vilka filmer är det egentligen som vunnit det stora priset Bästa film genom åren? Det här är del 5 i vår följetong som presenterar vinnarna genom varje årtionde.

 

 

Bland 00-talets Guldbaggevinnare tar komedin plats på både landsbygden och i förorten. Samtidigt skildras våldet i thrillers och dramafilmer likt aldrig förr i prisets historia. Jan Troell visar ännu en gång var skåpet ska stå, men först återvänder Roy Andersson med bravur.

 

 

 

Efter dundersuccén som var ”En kärlekshistoria” och kritikerfloppen som var ”Giliap” tog Roy Andersson en lång paus från den vita duken. Från år 1975 och fram till millennieskiftet höll sig regissören till reklamfilm, med stor framgång.

När det till slut blev dags för en comeback på biografer skedde det med ”Sånger från andra våningen”. Regissörens tredje långfilm är en kufisk och väldigt egen historia med ett flertal vagt sammanflätade berättelser, alla med ett gemensamt tema om ensamhet och hur mänskligheten kan bli bättre.

I sitt bildspråk är ”Sånger från andra våningen” precis som en film av Andersson förväntas vara: grå, statisk och väldigt bra. Han använder gärna långa tagningar, och antalet klipp är begränsat. Det är inte direkt uppenbart från denna beskrivning att ”Sånger från den andra våningen” är väldigt rolig, men det är den. Snustorr och mörk. Helt olikt något annat.

Någon som heter Benny Andersson står bakom musiken också, tydligen var han i yngre dagar med i ett känt band. Baserat på arbetet i filmen märks det iallafall att han är duktig.

 

 

 

Elsa Andersson var den första kvinnliga svenska piloten. ”Så vit som en snö” är filmen om hennes liv under det tidiga 1900-talet. Efter en tråkig uppväxt på gården i Skåne längtar hon bort, tankarna är uppe i himmelen, det är också dit hon vill. Såklart var hon en otroligt viktig figur i svensk historia, tyvärr fick hennes liv ett tragiskt slut när hon endast var 24 år gammal.

Jan Troells film om flygaren är i regissörens vanliga stil eftertänksam, med ett foto som skildrar tiden med övertygelse. Skåne är den huvudsakliga miljön, väldigt fint fångat. Amanda Ooms är klockrent äventyrlig i huvudrollen, en riktig stjärna. Samtidigt är birollslistan späckad med underbara skådisar: Björn Kjellman, Stina Ekblad, Rikard Wolff, Björn Granath med flera.

Filmen är en karaktärsstudie framför allt annat: ”Så vit som en snö” sätter Elsa Andersson i centrum. Det var ett intressant och tragiskt kort liv som förtjänade att bli porträtterat på den vita duken, tur då att en av Sveriges främsta filmskapare tog sig an uppdraget.

 

 

 

Efter sina, låt oss säga annorlunda, tacktal när ”Fucking Åmål” dominerade Guldbaggegalan några år tidigare kom Lukas Moodysson återigen upp på scen för att motta hyllningar för ”Lilja 4-ever”. Den här gången med ett politiskt budskap som hade varit svårt att bemöta med buande: trafficking är fruktansvärt.

I ”Lilja 4-ever” placeras tittaren i det forna Sovjet. Unga Liljas tillvaro rubbas när hennes mamma lämnar henne i jakt på ett bättre liv i Amerika. I brist på andra alternativ tvingas hon in i prostitution för att överleva. Så småningom möter hon den något äldre Andrej som ska till Sverige, och när hon erbjuds följa med tackar hon ja. Om det blir bättre här? Inte ens lite.

Det är ett mardrömslikt tillstånd som skildras av Moodysson. Obehagligt som bara den. Samtidigt finns det ett riktigt liv i det hela, som det nästan alltid gör i regissörens verk. Det är alltid underförstått att ”Lilja 4-ever” skildrar verkligheten, även fast Lilja inte bokstavligen är baserad på någon. Snarare löst inspirerad. I vanlig ordning är det uppenbart att Moodysson är orädd, oavsett hur plågsamt det blir skymmer aldrig berättandet. Huvudrollsinnehavaren Oksana Akinsjina övertygar med sin melankoli skrämmande väl.

 

 

 

”Ondskan” är stenhård. Filmen är adapterad från Jan Guillous delvis självbiografiska roman och när den kom blev den en stor publiksuccé.

 

Regissör Mikael Håfström berättar en ofta våldsam affär. ”Ondskan” visar oss livet Erik Ponti (Andreas Wilson) uthärdar på en dogmatisk internatskola under slutet av 50-talet. Hierarkin är tydlig, och lika tydligt är det att Ponti befinner sig på botten. Förhåller man sig inte till detta ligger man illa till. Samtidigt har han det inte lättare hemma där han blir slagen av sin oförlåtande styvfar (Johan Rabaeus). Till slut får Erik nog.

Gustaf Skarsgård spelar ledaren på toppen av studenthierarkin, och han gör en skurk för tiderna. En riktig djävul, man älskar att hata honom. Det ligger en rejäl kraft i berättelsen som skildras. Hur långt kan vi egentligen gå under grupptryck innan någon sätter stopp? Det är starka grejer.

Som nämnt blev filmen en stor succé hemma i Sverige men även internationellt. En Oscarsnominering följde, och för Håfström blev det början på en fin Hollywoodkarriär. 2019 återvände han dock till Sverige igen för att regissera ”Quick”.

 

 

 

Mia är uppväxt i Dalarna, men bor sedan länge i Stockholm. Hennes två systrar bor å andra sidan kvar i hemorten. När pappan till de tre närmar sig sin sjuttionde födelsedag blir det äntligen (?) dags för familjen att återses. Som vanligt leder detta till att det skaver, då storstadsbon utvecklats till någon som de andra inte längre känner igen.

Kulturkrocken är det centrala. Jämförelsen dras så långt som att likna stockholmare med marsianer. Det är draget till sin spets, och det är även där humorn ligger. I mångt och mycket är det karikatyrer som regissör och manusförfattare Maria Blom målar upp. Alla missförstår alla i viss mån. Det finns dock ett allvar i det hela som är välkommet. Relationen systrarna emellan är väl fångad.

Att det var ”Masjävlar” och inte ”Så som i himmelen” som vann för Bästa film kan än idag ses som lite av en skräll. Den sistnämnda var trots allt den som nominerades till Oscarsgalan, dessutom med en gammal igenkännbar räv till regissör (Kay Pollak) i ledningen. Kul ändå med den oväntade vinsten för Maria Bloms film.

 

 

 

Nina var en av få som tog sig ur gettot i Warszawa levande. När hon på ålderns höst fick cancer insåg hennes dotter att hennes livshistoria behövde dokumenteras. Efter en lång intervju beslutade sig dottern och regissören Lena Einhorn att detta även skulle bli spelfilm.

 

”Ninas resa” är en spännande mix av det dokumentära och det fiktiva. Intervjun är invävd genomgående i filmen som en berättare över det återskapade skådespelet.

Det märks att autenticitet var målet i utformningen av denna film. Det är en stark berättelse. Att ryckas från tryggheten in i gettot där säkerheten var det sista man kunde räkna med är fruktansvärt. Rollistan består av polska skådespelare i polska miljöer som, med Agnieszka Grochowska i ledningen, har lyckats återskapa en gripande sanning. Hjärtskärande upplevelser i gettot kontrasteras med vardagsscener. Svårt att inte bli berörd.

 

 

 

Vinnaren för Bästa film 2006 ingår i en genre som sällan produceras i Sverige: musikaler. I Ylva Gustavssons och Catti Edfeldts poppiga film om unga Amina skildras socialrealistiska frågor genom en glimrande lins. I flykt kom hon till Sverige med sin morfar och har länge väntat på sitt uppehållstillstånd. När det otillåtna plötsligt händer och morfar dör tvingas Amina gömma sig hos grannen, den punkige Johan (Gustaf Skarsgård, ofantligt långt ifrån ”Ondskan”).

Det är fyllt med musik, rap och rock, och Dogge Doggelito har en skön biroll. Men som i de bästa familjefilmerna finns det en djupare mening än bara en glimrande exteriör och roliga låtar. I slutändan är "Förortsungar" en moralberättelse. Stå upp för din medmänniska. Alla är lika värda. Aldrig en dålig lära att predika. Tempot är kvickt, spelet charmigt och energin på topp.

 

 

 

Roy Andersson var återigen på riktigt Roy Andersson-humör när han skapade ”Du levande”, den andra filmen i ”Om att vara människa”-trilogin efter ”Sånger från andra våningen”.

Precis som sist är färgerna gråskaliga och situationerna likaså. Humorn är torrare än gräsmattan efter en alldeles för varm vecka i juli. Ändå är det underbart. Det finns få regissörer som har en helt och hållet egensinnig stil. En film av Andersson går att peka ut från bara en stillbild, ingen är som han.

 

Precis som den första delen i trilogin består "Du levande" av en samling tematiskt sammanvävda berättelser som bildar helheten. Ofta är det värkande fint, andra gånger känslosamt roligt, ibland ömmande sorgligt. Scenografin är oklanderligt uppbyggd och strukturerad. ”Du levande” är en film om vår samexistens, om att vi behöver varandra. Om solidaritet. Egensinnig som sagt.

 

 

 

Jan Troell har dykt upp många gånger genom denna artikelserie, faktum är att han är den regissör med flest vinster av alla genom Guldbaggens historia. Den senaste var ”Maria Larssons eviga ögonblick”, filmen om en kvinna som under tidigt 1900-tal vinner en kamera. Ett fantastiskt fint kärleksbrev till fotots kraft. Maria Larsson är gift med den mer eller mindre förkastliga Sigfrid, försörjningen av familjen är inte alltid det han prioriterar högst. Deras ekonomiska problem når så långt att Maria tvingas pantsätta kameran. Men så möter hon den danske fotografen Sebastian som förändrar hennes liv.

Som sagt, det är en kärlekshyllning till kameran och fotot. Det genomstrålar allt. Även filmens foto är magnifikt, som i alla Troells verk. Likaså skådespelet, Maria Heiskanen och Mikael Persbrandt övertygar starkt som det gifta paret. Stundtals har de två det riktigt bra, sen träder alkoholen in i bilden.

Mot slutet av en karriär bestående av många mästerverk skulle det lätt kunna argumenteras att toppen av Troells filmografi nåddes här. Ömsint och fängslande. En av världens bästa regissörer på en kreativ topp.

 

 

 

Få svenska filmer har nått lika stora internationella framgångar som ”Män som hatar kvinnor”, den första filmen baserad på författaren Stieg Larssons Millenium-trilogi. Karaktären Lisbeth Salander har blivit känd världen över. Vid det här laget har hon spelats av tre skådespelare av hög kvalité: Noomi Rapace, Rooney Mara och Claire Foy.

 

Av många anses dock den första, Rapace, fortfarande vara den bästa. Rollen gav henne en internationell karriär och många lovord.

Michael Nyqvist spelar Mikael Blomkvist, journalisten som blir anlitad att gräva i den dystra berättelsen om inflytelserika familjen Vanger. Med Salander vid sin sida får de reda på mer än vad de önskat, ett becksvart förflutet uppdagar sig. ”Män som hatar kvinnor” är en minst sagt våldsam och sadistisk berättelse. Norrmannen Niels Arden Oplev fick uppdraget att regissera denna första del i serien, och resultatet blev en sensation. Mörkt som attan, aldrig osmakligt, lagom avvägt. En modern klassiker.

 

 

Går du först till becksvarta thrillers för spänning, kanske är Anderssons existentiella dramakomedier din grej, eller gillar du sjungande familjefilm mest av allt? Just nu går det att rösta på filmen du tycker är bäst av 00-talets Bästa film-vinnare på Guldbaggens Instagram och Facebook.