Nine 2009

Modigt. Så kan jag med ett ord summera mina tankar om att Robert Marshall, som tidigare regisserat musikalen "Chicago", gjort en ny version av Federico Fellinis klassiker från 1963 "8 1/2". Men så enkelt är det ju inte, för "Nine" är egentligen en adaption av Broadwaymusikalen med samma namn - som i sin tur bygger på Fellinis film.

Jag blir helt klart mer förlåtande mot en film som bygger på en Tony-belönad musikal snarare än direkt på ett italienskt mästerverk. Det är ju ett sätt att låta en större publik få ta del av verket och för en bråkdel av vad en musikalbiljett hade kostat. Men de allra flesta kommer ändå att jämföra de två filmerna, något Marshall måste varit medveten om.

Handlingen är mycket lik den i förlagan. Regissören Guido (Fellinis alter-ego), som i originalet spelades av Marcello Mastroianni och i "Nine" av ett annat tungt namn Daniel Day-Lewis, har efter ett par tidigare filmfloppar, fått skrivkramp och kan inte få fram ett enda ord på det manus som snart ska börja filmas.

Han har också problem med kvinnorna i sitt liv. Frun Luisa (Marion Cotillard), älskarinnan Carla (Penelope Cruz) och huvudrollsinnehavaren i hans filmer Claudia (Nicole Kidman) ställer alla krav. Reportern Stephanie (Kate Hudson) gör det värre genom att försöka förföra honom, medan kostymmakaren Lilli (Judi Dench) är den enda som verkar ta ner honom på jorden. Mamman (Sophia Loren) och hans barndoms första sexfantasi Saraghina (Fergie) dyker upp i drömmar.

Jag har lite svårt att se framför mig vilken publik som kommer att uppskatta "Nine". Eftersom den har så mycket gemensamt med den fantastiska men rätt svåra och suggestiva "8 1/2" kommer nog många att tycka den saknar "go". Fellini-fans kommer antagligen också att vara skeptiska, och av kritiker i USA har filmen fått tummen ner.

Jag tillhör det fåtal, verkar det som, som älskar "8 ½" men ändå inte tycker att "Nine" vanärar den. Det hänger förstås mycket på den fantastiska rollistan. Det hade aldrig blivit samma sak utan Daniel Day-Lewis, en man som alltid lyckas skapa intressanta karaktärer som man vill se mer av.

Av kvinnorna är det faktiskt mest okända Cotillard som är starkast och förutom Fergies musikalnummer "Be Italian", som är det enda som kommer i närheten av den storslagna och svulstiga Moulin Rouge-känslan, är det Cotillard som står för den coolaste och samtidigt mest berörande sången "Take it All". Jag blir faktiskt förvånad över hur mycket sexigare än Cruz jag tycker att hon är. Men å andra sidan spelar ju Cruz en rätt neurotisk roll, inte olik den hon gjorde i "Vicky Cristina Barcelona", och hon gör även här ett lysande jobb.

Annars är det Dench som förtjänar att nämnas medan Kidman och Hudson känns mer menlösa. Loren har tyvärr för lite scentid även om hon lyser upp duken med sin karisma de få tillfällen hon syns.

Jag får känslan av att Marshall tagit utmaningen på allvar och att han inte slarvat med någonting. Fotot är otroligt vackert oavsett om det är det italienska landskapet, mer dystra skuggbilder eller de svartvita tillbakablickarna som fångats. Jag tycker också att man på ett smart sätt har vävt in sångnumren i handlingen genom att emellanåt bryta upp dem och gå tillbaka till dialogen. Att man dessutom kunnat behålla både svårmodet och humorn från "8 ½" och samtidigt gjort det aningen mer lättillgängligt utan att ha gått till Hollywood-överdrift tycker jag är ett stordåd till balansgång.

Det är faktiskt musikalnumren som drar ner betyget som annars nog skulle bli en fyra. Att man bara känner igen en sång från en uppsättning som funnits i nästan 30 år bekräftar väl att styckena aldrig var särskilt starka. Sen har ju Marshall också i stor utsträckning valt skådespelartalanger snarare än sångare, vilket är helt rätt men det märks så klart när det ska tas ton.

"Nine" är en film som helt klart förtjänas att ses, men av en något smalare publik än jag tror många förväntat sig. Det är helt klart en tyngre historia än tex Marshalls tidigare "Chicago" och många andra musikaler.