Och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla 2014

Det är sommaren 1967, "The summer of love", och i London och San Francisco blåser förändringens vindar. Men i lilla Kumla är allt sig likt. Mauritz är 17 år och drömmer sig långt bort från sommarjobbet på Närkeslätten genom Stones och Dylan, men den stora kärleken hittar han i grannhuset. Hon heter Signhild och kommer från en stökig familj med ett dåligt rykte. Fast det inte spelar det någon roll när de har varandra. Men plötsligt sveper ett mörker över den sömniga villagatan och förändringens vindar blåser in med långt mer kraft än vad unge Mauritz kunnat föreställa sig under en sommar han sent ska glömma.

"Och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla" är en fritt tolkad filmatisering av på Håkan Nessers roman med samma titel. Likt dess systerroman "Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö", som filmatiserades av Martin Asphaug 2005 är "Piccadilly" en sommrig uppväxtskildring från 60-talets Kumla med ett plötsligt mord som skakar om den sömnigt oskuldsfulla idyllen. "Kim Novak" dröp av en härlig 60-talsnostalgi och en känsla för detaljer sprungen ur Nessers egen Kumla-uppväxt, och visst finns känslan även här, mycket tack vare passande musik från både Bob Dylan och Paul Anka. En viss nostalgi kändes även av i biosalongen under premiären på Göteborg Film Festival, då många i publiken var med och spelade in filmen i Närke, så tidigt som 2008. Bengt och Hans Danneborn som ligger bakom filmen har sen dess jagat pengar för att kunna färdigställa sin film.

Bröderna Danneborns försenade kärleksdrama är en ganska rättfram uppväxtskildring med Kalle Blomkvist-inslag, om en sommar delvis återberättad med voiceover av Mauritz själv. Det vilar en rätt så charmig oskuldsfullhet över hela filmen, som dels är grundad i den söta kärlekshistorien men även i den närkiska independent-produktionens något gammaldagsa filmberättande, som minner mig om 90-talets ungdomsfilmer - på ett fint sätt.

Överföringen från bok till film sker dock inte helt problemfritt då flera sekvenser blir väldigt korthuggna och hade kunnat strykas för att tighta till berättelsen. Framför allt upplevde jag slutet, som gjorde ett starkt intryck i boken, här som hafsigt och ofärdigt.

Regissören Bengt Danneborn har gjort ett bra jobb med de unga och oerfarna skådespelarna från trakten och det som bär upp filmen förbi dess skavanker är tveklöst den rörande centrala kärlekshistorien mellan Mauritz och Signhild som spelas med ett fint och ärligt uttryck av de båda nykomlingarna Anton Ahremalm och Amanda Ekblom Käck. Man har gjort helt rätt i att ge deras bitterljuva romans mer utrymme än kriminalmysteriet, men borde ha kunnat balansera upp historien bättre i sista akten för att lämna ett starkare avtryck i en något klumpig men charmig bokfilmatisering.