En vacker dag… 2022

Regissören och manusförfattaren Mia Hansen-Løve (”Bergman Island”, 2021) är fenomenal på att skildra komplicerade känslor på ett lättsamt, men ändå ärligt sätt. Här låter hon en kvinnas sorg och saknad gå hand i hand med hennes längtan efter närhet och kärlek.

 

Sandra är en ung ensamstående mamma till lilla Linn. Pappan till dottern är död sedan några år och hans bortgång har lämnat ett stort sår i dem båda. Plötsligt en dag springer Sandra på sin döda mans vän Clement, varpå ömsesidigt tycke uppstår. Men Clement är gift, vilket försvårar situationen, men inte känslorna som är lika självklara som syret i luften. I samma veva blir Sandras älskade pappa allt sjukare i en demenssjukdom och hon måste parallellt med förälskelsen, bereda sig för ett annalkande avsked.

 

”En vacker dag…” är en synnerligen vacker film om det avgrundsdjupa svåra, men också det mest ljuvliga i livet. Samtidigt är detta även ett drama om livets förgänglighet, och om läkning och självförverkligande i fotspåren av hjärtskärande sorg.  

 

Fotot av Denis Lenoir, som vi hittar bakom kameran till flera av Hansen-Løves filmer, är angenämt i all enkelhet. Tonen och färgerna är varma och stilen överlag naturalistiskt. Kameran ramar in dramat med omsorg, och följer varsamt karaktärerna och fångar med perfekt skärpa in de granna parismiljöerna i bakgrunden. Jag förlåter några onödiga bilder på bara bröst och rumpa, då det mesta visuella faktiskt tillför något. 

 

Léa Seydoux som Sandra är riktigt bra, och övertygar enormt utan större ansträngning. Även Pascal Greggory som hennes krasslige pappa, liksom Melvil Poupaud som Clement, gör starka intryck. Jag är inte överförtjust i den senare karaktären, men accepterar att filmens Sandra vill ha honom. Och det är ändå deras påtagligt tajta samspel, kombinerat med den fenomenala regin och vackra bilderna av vardag, som lyfter filmen till att bli något utöver det vanliga.

 

Detta är en väldigt känslosam, men ändå inte ett dugg sentimental film. För helt ärligt så har den här typen av franska dramer en tendens att bli en aning melodramatiska bakom en ridå av yvigt kroppsspråk. Denna parerar dock snyggt fällorna och går istället i mål med högburet huvud och känslouttrycken är finstämt återhållsamma, och därför så trovärdiga.

 

”En vacker dag…” är, trots ett hyfsat trist kärleksintresse och viss onödig kvinnlig nakenhet på vägen, ett av Hansen-Løves bästa filmer. Historien är perfekt ackompanjerad av svenske Jan Johanssons ljuvliga toner. Toner som framförallt en synnerligen sympatisk Seydoux i huvudrollen följsamt dansar till från början till slut. Det är hon som är kärnan, katalysatorn och drivet i detta personliga, men samtidigt oändligt lättrelaterade drama. Se det.