One Hour Photo 2002

Med ett stillsamt tempo lyckas “One hour photo” fånga ofattbart många detaljer och djupa ämnen om vårt samhälle, våra relationer och om ensamhet. Och jag skulle vilja hävda att denna relativt okända film är en av filmhistorians absolut största mästerverk och i denna recensionen tänker jag förklara faktorerna som skapar denna storhet i “One hour photto” Sy (fullständigt namn Seymour Parrish) brinner för sitt arbete i fotobutiken som ligger i ett stort varuhus, en hel del kunder återkommer till varuhuset för att lämna sina filmrullar till framkallning detta gör att Sy binder en diskret och okänd relation till en hel del kunder. I Synnerhet till familjen Yorkins, som består av en mamma, pappa och en en nioårig son, en familj som till synes har hela den amerikanska drömmen med stort hus, föräldrar med bra arbete och en son som spelar fotboll. Sy fascineras av deras liv och ser det som perfekt och under alla dom år Sy framkallat deras kort har han även gjort en kopia till sig själv, dessa kort pryder hans vägg i hans lägenhet och hans arbete är praktiskt taget det han lever för, han har ingen egen familj och inga vänner. Sy vill familjen väl och vill få vara en del av dom och är den självutnämnda “onkeln Sy”. Men när han en dag inser att det finns inslag i familjen som bryter mot den perfekta bilden av dom som han själv föreställt sig när han sett deras kort, går han för långt och detta får förödande konsekvenser. Robin Williams står som huvudrollsinnehavaren, som av många troligen förknippas med mer lättsamma roller än han här gestaltar, och det är verkligen tveksamt varför han inte söker sig till mer djupgående roller likt den här, för som Sy väcker han ett sådant otroligt djup och trovärdighet i med sin gestaltning av tillbakadragenhet och ensamhet, med sitt stillsamma kropps och ansiktsspråk är Sy en karaktär vi kan sympatisera med hela vägen, personligen gör jag mer än att enbart sympatisera med honom då gestaltningen är så stark att jag helt går in i rollen och förlora all form av karaktärsmässig distans. Intressant är att Jack Nicholson blev erbjuden rollen som Sy men tackade nej, även fast jag tro att rollen skulle kunnat gestaltas väl av Nicholson känns ändå Williams som det givna valet när jag ser resultatet. Trots att filmen har stort fokus på huvudrollsinnehavaren innebär inte det att birollerna enbart blir bakgrunder, för birollerna får otroligt stort utrymme för fördjupning när dom är med och detta fångas in mycket stort av samtliga skådespelare. Modern i familjen Yorkins (Nina) spelas av Connie Nielsen, fadern (Will) av Michael Vartan och sonen (Jake) av Dylan Smith, dom alla imponera stort men mest imponerande är nog ändå Dylan Smith, som fångas upp djupt av manuset men absolut även av gestaltningen, och barn i den generella filmen är ytterst sällsynt skildrat såpas djupt som med karaktären Jake. Mark Romanek står såväl som regissör som manusförfattare i filmen och har sagt att han bland annat blev inspirerad av “Taxi driver” (1976) när han kom på iden till filmen och det finns många likheter mellan Sy och huvudkaraktären Travis i “Taxi driver”, dom båda följs stora delar av filmen på sin arbetstid och är båda två mycket ensamma människor som till slut går för långt då dom inte har något att förlora, “One hour photo” befinner sig dock i en helt annan miljö än i “Taxi driver”, i “Taxi driver” befinner vi oss i smutsiga förorter och smuts är nästan en tematisk uppbyggnad miljömässigt, medan “One hour photo” är i kliniskt rena miljöer som andas en form av perfektion så som i varuhus, över medelklasshus och ett fint hotell. Att placera en karaktär som Sy i en sådan miljö skapar ännu mer styrka och fotot är totalt suveränt utformat till detta med starka färger som går i blått, vitt och rött som gestaltas så väl där fokuset ligger som i bakgrunden, detta gör att jag nästan får för mig att varje bildruta är i djupfokus fast så ej är fallet, det är skärpan i kamerautrustningen som är så otroligt välanpassad till färgerna. Vad som också bör nämnas på det estetiska planet är filmens alla detaljer som ges utrymme i och med fotot. En intressant detalj är att siffran 23 är med ett flertal tillfällen vilket gör det svårt att enbart betrakta det som en slump – så som nummerskyltarna i varuhuset där siffrorna 2 och 3 syns tydligt, när Jake spelar fotboll har han nummer 23 på sin tröja och på nummerlapps-tavlan i varuhuset visas nummer tjugotre. Mer konkreta detaljer som skapar unikhet är alla materiella prylar som märks tydligt i fotot, vilket är otroligt genomtänkt då det är på ett ställe med många prylar Sy tillbringa sin tid, för i “One hour photo” blir varje ruta ett konstverk där varenda höstlöv är avgörande och till och med en kaffekanna kan bli en avgörande bakgrund, fast det inte låter märkvärdigt är det otroligt få filmer som lyckas få såpas tyngd i detaljerna som “One hour photo”. Alla dessa detaljer gör sig också uttryck i manuset, ta bara en sådan sak som när Sy söker ökad kontakt med Nina genom att läsa Deepak Chorpas bok “The paith to love”, anledningen till detta är att han sett henne ha denna bok i sin handväska och köper den därför till sig själv, när han träffa henne på ett av varuhusets matställen tar han upp boken och börja läsa utan att låtsas som att han vet att hon läser den, givetvis blir hon fascinerad över slumpen då Sy läser samma bok som hon gör. Denna scenen är både tragisk och rörande men det är också mycket intressant då Sy läser en rad ur boken och väljer citatet “Det vi mest fruktar är det som redan har hänt oss” (fri översättning) och detta stämmer otroligt bra in på Sy, då han fruktar den han själv är, sin egna ensamhet. Detta är ett lysande exempel på filmens alla inslag av avgörande detaljer för fördjupning – varje detalj är som en avgörande byggkloss. Musiken i filmen är även den mycket unik och är gjord av Reinhold Heil och Johnny Klimek. Likt Sy är musiken tillbakadragen, och är uppbyggt mycket av stråkar och verka otroligt vackert i bakgrunden i många delar av filmen, när dramatiska inslag sker är det ej övertydligt utan sker diskret men ändock avgörande för scenens helhetsuttryck. För att återgå till filmens likhet på det tematiska karaktärsplanet med ”Taxi driver”, finns det även fler filmer jag kan känna igen filmens karaktäristiska utformning, så som “Falling down” (1993), med karaktärer som kämpar i ett hårt samhälle och har antihjältes-beteenden, vad som dock skiljer sig i “One hour photos” fall är att Sy egentligen beter sig högst trevligt mot sina medmänniskor tills en träffande konsekvens för hela hans tillvaro sker. På så sätt visar “One hour photo” en början i en sympatisk karaktär och hela utvecklingen till det totala förfallet, för även fast det är uppenbart att Sy handlar tvivelaktigt i slutet är det ändock mycket olyckligt resultat av tidigare konsekvenser, på så sätt tyr sig filmen mycket nyanserad och satsar totalt på en trovärdig karaktär och utforska dess förflutna på ett smidigt sätt. På dom flesta plan är filmen naturalistisk men i somliga scener avviker den från detta och vi får ta del av att Sy placerar sig själv i lyckliga stunder hos familjen Yorkins och det är förkrossande för tittaren att se, i synnerhet vid tanke på Sy oskyldiga motiv, han vill inte blir en ersättare för fadern i familjen eller liknande, utan han önskar bara att få vara en del av familjen som en onkel, vilket han också säger att han känner sig som. Filmen är lite över nittio minuter men var tänkt att vara något längre, många av scenerna som valdes bort var Sys berättarrösts-monologer som var tänkt att vara betydligt fler, det är svårt att uttala sig om i fall detta var synd eller ej, men det vore mycket intressant att ha hört dom också. Oavsett är Sys monologer helt suveräna i sina tankar som sägs med Williams röst, han tar upp saker så som alla detaljer vi inte tar kort på, så som ett använt plåster och killen vid bensinmacken, trots att det egentligen är detaljer som skapar den sanna bilden av vår tillvaro, i stället är det vi fotar dom lyckliga tillfällena och om man skulle dra slutsatser av våra fotoalbum skulle man dra slutsatsen att vi levde ett gott liv utan tragedi. Han tar även upp att i och med den stunden vi trycker på kameraknappen är det ett sätt att stoppa tiden i ett enda ögonblick och utan att vi tänker på det vill vi spara att vi var lyckliga, unga och att vi var här. Att kunna väcka sådana här tankegångar genom korten vi tar i våra liv är otroligt udda och nytänkande sätt för filmmediet men också för oss som åskådare som får frågor om vår existens att tänka på, men också ifrågasätta det vi betraktar som vår lyckliga tillvaro. Med sitt ifrågasättande av den amerikanska drömmen finns det flera filmer tankarna kan föras till så som “American beauty” som mer är en provokation, till skillnad från detta är “One hour photo” mer tankegångar om vårt sätt att leva genom en enda ensam mans ögon och tankegångar. Det är extremt fascinerande att en film om en man som arbetar i en fotobutik kan skapa stora frågor om ensamhet, vårt samhälle, om familjelivet och om när lycka skapas, men detta lyckas “One hour photo” med total perfektion där varje bildruta är ett foto av det vi egentligen tro är oviktigt och försöker glömma…