Här är Robin Williams 10 bästa roller

Tidigt, i TV-serien ”Mork & Mindy”, gav Robin Williams prov på att han var en komiker utan dess like. Likt sin rollfigur var han som en utomjording med sitt egna mimik, kroppsspråk, röster och ansiktsuttryck. Snart var det även klart via filmer som ”Garp och hans värld” och ”Fånga dagen” att han var en minst lika begåvad dramaaktör. Vi har valt ut våra favoriter bland hans många, minnesvärda roller – vilka är dina?

 

 

 

Trots att Williams aldrig syns i bild så bidrar han inte bara med sin röst utan även hjärta, själ och personlighet till en av Disneys populäraste och mest underhållande karaktärer. Han improviserade så många av Andens repliker att man i slutändan hade över 16 timmars material att jobba med – och filmen diskvalificerades från en Oscarsnominering på grund av Williams övermåliga bidrag till filmen. Williams själv belönades dock med en special-Golden Globe.

 

 

 

I nyinspelningen av franska klassikern ”Får jag presentera: Min mamma, herr Albin” tog sig Williams an rollen som homosexuell nattklubbsägare under en tid då det fortfarande ansågs riskfyllt att spela gay i Hollywood. Utan att göra Armand till en fjollig stereotyp eller överglänsa den flamboyanta Nathan Lane så bidrog Williams med ett varmt och kärleksfullt porträtt av en omtänksam far.

 

 

 

Efter filmens premiär på Sundance så hörde Williams själv folk som sett filmen säga hur de glömt bort att det var just han 15 minuter in i filmen. Och skådespelaren gör något nytt och annorlunda i denna film där han spelar en psykotisk fotobutiksanställd som blir besatt av en kundfamilj. Borta är humorn och värmen, istället levererar han en rakt igenom obehaglig och iskall rollprestation.

 

 

 

Titelrollen i filmatiseringen av John Irvings roman var en av Williams första huvudroller där han gav prov på sin mångsidiga talang och förmågan att spela mänskliga, lågmälda karaktärer. Som författaren och sonen till en framgångsrik feminist överskuggades han i viss mån av Glenn Close (som modern) och John Lithgow (som transa) men var fortfarande en sympatisk, trovärdig protagonist.

 

 

I dramat baserad på neurologen Oliver Sacks erfarenheter med att försöka bota katatoniska patienter som överlevt en epidemisk sömnsjuka så tog Williams ännu ett steg bort från sin komiska persona. I en rörande, finkänslig prestation skildrade han läkaren som kämpar mot sjukdomar såväl som högre chefer, och utvecklar fin kemi med motspelaren Robert De Niro som en av patienterna.

 

 

 

Upplägget var roligt redan på pappret – Robin Williams i kvinnokläder i en komedi av ”Ensam hemma”-regissören Chris Columbus. Och visst var det hejdlöst roligt när Williams utklädd till 60-årig, brittisk barnskötare dansar runt med kvastar och tänder eld på sina fejkbröst. Men här fanns även en hel del hjärta och allvar i historien om pappan som gör allt vad som krävs för att vara med sina barn. Williams fick sin femte Golden Globe för rollen.

 

 

När Williams under flera år på allvar etablerats som en pålitlig dramatisk skådespelare så tog regissören och gamle Monty Python-veteranen Terry Gilliam tillvara på hans tokigare och mer urflippade sidor i det här dramat. I rollen som mentalt störde uteliggaren Parry, traumatiserad efter att ha bevittnat mordet på sin fru, var han en perfekt motsats till Jeff Bridges deprimerade, självmordsbenägna ex-DJ. Williams tredje Oscarsnominering såväl som Golden Globe-vinst.

 

 

 

Ännu en verklighetsbaserad filmroll som inte bara innebar en av Williams första, stora biosuccéer utan även hans första Oscarsnominering och Golden Globe-vinst för en filmroll. Han är helt enkelt fantastisk som discjockeyn Cronauer som anländer till Saigon under Vietnamkriget och skakar om militären med sin provokativa humor (Williams improviserade samtliga av radioinslagen) och samhällskritiska rockmusik.

 

 

 

Två ynglingar vid namn Matt Damon och Ben Affleck skickade runt ett manus som till slut Gus van Sant nappade på. I dramat om en ung, strulig men intelligent vaktmästare fanns en biroll som mannens psykolog. Williams fullständigt slukade rollen med hull och hår och gav en av sina mest djupodlade, gripande prestationer någonsin. Han fick sin första Oscar för besväret och bänken i Boston Public Garden där han och Damon har en av sina konversationer är numer en minnesplats för skådespelaren.

 

 

 

Vad som lockade Williams mest med rollen som den öppensinnade engelskprofessorn Keating i Peter Weirs filmatisering av Tom Schulmans verklighetsinspirerade var att det var den typ av lärare han hade velat ha själv i skolan. Om det finns någon som kan övertyga en rad hunsade skolpojkar i en sträng privatskola på 1950-talet att riva ur sidor ur skolboken, ställa sig på skolbänken och fånga dagen så är det Williams. Livsfilosofi och inspiration som går rakt in i hjärtat.