Pain and Gain 2013

Många saker är märkliga med "Pain & Gain", med en budget som motsvarar fruktkorgskassan för "Transformers" och en avsaknad av storskalig massförstörelse är filmen en udda fågel i Michael Bays filmografi, men än mer märkligt är att denna högst vulgära och komedi-thriller är baserad på en sann historia om tortyr, kidnappning och seriemord i 90-talets Miami - uförda av en grupp gymkillar som knappast haft alla hästar i stallet.

Mark Wahlberg spelar den naive bodybuildern och gymchefen Danny Lugo som drömmer om ett bättre liv och sväljer sin favorit-självhjälpsgurus snack med hull och hår när han bestämmer sig för att vara en "do-er" istället för en "don't-er." Han får med sig den steroidimpotente Doorbal (Anthony Mackie) och den infantile bjässen Paul Doyle (Dwayne Johnson) på sin plan att kidnappa en förmögen klient för att pressa honom på pengar, de tänker att de har sett tillräckligt många filmer för att klara av det, men med mycket muskler och lite hjärna visar det sig vara lättare sagt än gjort.

I händerna på bröderna Coen hade den tragiska och sanna historien om Sun Gym-gängets ogenomtänkta kidnappning kunnat bli en tät nagelbitare fylld av svart humor och samhällssatir som kanske framförallt haft det tillräckliga allvaret som historien kräver. Men nu blev det inte så. Allt stoff av eftertanke och allvar rinner istället mellan fingrarna på den tondöve blockbuster-fantasten Michael Bay som inte direkt gjort sig känd som de subtila gesternas man, och även när han faktiskt försöker säga något om den ouppnåeliga amerikanska drömmen, känns det mest klumpigt och dumt.

Bay gör det aldrig riktigt klart för sig själv eller sin publik hur vi ska ta emot filmen som varken klarar att upprätthålla intresse, skratt eller spänning tillräckligt länge för att ge filmen en karaktär och "Pain & Gain" är ytterligare ett bevis på Michael Bays status som en metteur en scène - en skicklig "filmhantverkare", men knappast någon begåvad historieberättare.

"Pain & Gain" tuggar fram på klassiskt Bay-manér, stilistiskt stereoidpumpad med slow motions och kameraåkningar i en bekant övermättad färgskala som får en att vänta sig att en gigantisk robot ska komma studsandes bakom vart hörn. Mark Wahlberg och Bay-veteranen Ed Harris bidrar båda med närvaro och visst smyger sig garven in mellan under bältet-skämten, men de sällsynta skratten fastnar lite i halsen när den flamsiga tonen glider vidare obemärkt från bög- och impotensskämt till blodiga mord. Vi kan konstatera att om man ska lyckas göra en kul komedi utifrån en sann händelse om folk som mördats med motorsåg krävs en regissör med finess - och han heter inte Michael Bay.