Palm Springs 2020

"Palm Springs" börjar som en vanlig trivsam romcom när den snygge Nyles (Andy Samberg) vaknar upp i ett hotellrum och ser sin vackra flickvän Misty (Meredith Hagner) smörja in sina ben med kräm. Det leder till morgonsex, men det hela känns slentrianmässigt och oengagerat - någonting är skevt. 

Det visar sig att paret är där för ett bröllop, som han nonchalant dyker upp till iklädd hawaiiskjorta och med en ölburk i handen. Snart följer en (härligt) välkoreograferad dans där Nyles tycks veta exakt vart samtliga bröllopsgäster befinner sig på dansgolvet, inklusive deras nästa danssteg, även om han bara har ögon för brudens vinpimplande syster Sarah (Cristin Milioti).

Det ena leder till det andra, som tar en överraskande vändning när det uppdagas att Nyles fastnat i en “Måndag hela veckan”-liknande existens. Han vaknar upp om och om igen, på samma hotellrum, under samma dag, till flickvännens beninsmörjning. Vad värre är, han råkar dra med sig Sarah in i loopen också, som dock inte lika passivt accepterar sitt nya öde.

Nyles har nämligen gett upp. När Sarah kommer in i loopen spenderar han dag(arna) i en bekymmersfri men meningslös tillvaro. Ingenting betyder någonting längre. Tiden är meningslös. Livet ar meningslöst. Han underhåller sig själv genom att chockera bröllopsgästerna med fyllescener, eller med att förföra olika personer. Det spelar ingen roll vad han gör eftersom han inte kan påverka sitt öde, inte ens genom att ta livet av sig, för han vaknar ända upp till samma dag igen.

Filmen får härigenom en filosofisk underton, för vad är ens existens värd egentligen utan medmänniskor att dela den med, och utan konsekvenser av ens handlingar? Medan Nyles vaknar upp med minnen av alla de erfarenheter han delat med bröllopsgästerna, minns de ingenting. Vad som först tycks vara en oändlig frihet, att kunna göra precis vad som helst, blir snart till det hårdaste fängelsestraff, utan någon pardon, att genomlevas i evigheters evighet. 

Många världen runt kanske känner sig lite extra införstådda med hur meningslös en existens kan kännas med dagar som flyter ihop i en oändlig väntan, eftersom många levt på liknande satt nu i och med coronaviruset. Men det borde inte hindra någon från att se filmen, för den är långt ifrån tröstlös. “Palm Springs” är välgjord underhållning på högsta nivå! Här finns alla de bitar man vill se i en klassisk romcom, uppblandat med lite “Twilight Zone” och kryddat med en mörk, absurdistisk humor.  

Filmen lyckas med konststycket att vara lättsam och tänkvärd på en och samma gång. Bitarna med loopen, och hur de fastnar i den, är kanske inte så välutvecklade varken manus- eller specialeffektsmässigt, eftersom den egentliga handlingen inte faller inom sci-fi-genren. Filmen är snarare en fundering över vår mänskliga tillvaro berättad med hjälp av härlig skruvad indie-humor. Öknen runt Palm Springs känns däremot väl uttänkt som visuell bakgrund då den understryker det enformiga, tidlösa, och opåverkbara i Andy och Sarahs existenser (eller icke-existenser beroende på hur man ser på saken), där de fastnat i en färgglad bubbla som inte ser ut att höra ihop med den karga omgivningen. Möjligtvis finns här kanske något litet frågetecken kring logiken i filmens slut om man ska vara riktigt petnoga…

Men filmen är alltigenom underhållande och hela skådespelarensemblen gör ett fint jobb i Max Barbakows regi. Charmige Andy Samberg är perfekt for den här typen av romantisk rollfigur med en dovare sida, och Cristin Milioti en njutning att se med sitt breda register. En härlig romcom och existentiell resa helt enkelt med flera skratt på vägen.