Papillon 2017

Nyinspelningar av filmer är alltid problematiskt. Det blir enklare ju äldre originalfilmen är då den i många fall åldrats och till och med glömts bort. Men när man uppdaterar en film med Steve McQueen och Dustin Hoffman i huvudrollerna så utsätter man sig för en nästan omöjlig utmaning och danske regissören Michael Noer, som här gör sig sin Hollywood-debut, lyckas inte riktigt ro projektet i hamn trots goda ambitioner.

Oavsett om man sett filmen från 1973 så känns nya ”Papillon” som en aningen mer modern men underlägsen version av en bättre film och historia. Den bygger trots allt på en (visserligen ifrågasatt) verklig historia om titelpersonen - Henri Charriére - som på 1930-talet blev oskyldigt dömd för ett mord och hamnade i en straffkoloni i Franska Guyana. Där bestämmer han sig för att fly tillsammans med en förmögen förfalskare, Louis Dega.

I titelrollen ser vi Charlie Hunnam som via ”Sons of Anarchy” etablerat sig som en slags brittisk, aningen råare Channing Tatum-kopia. Den biffige Hunnam har rätt utseende för att passera som filmhunk men inte riktigt den rang som krävs för att porträttera den omvälvande resa vår hjälte går igenom. Trots en del imponerande makeup och viktnedgång för nödvändiga scener så glömmer man aldrig bort att Hunnam är en filmstjärna som agerar. Speciellt då han ges alla anledningar att ta av sig i bar överkropp vid olika tillfällen.

Vad som är värre är de välkoreograferade slagsmålsscener som på något sätt ska presentera honom som någon slags actionhjälte. Det rimmar illa när vi egentligen vill uppleva det psykiska snarare än fysiska trauma huvudpersonen går igenom och poängen med historien går lite förlorad när man försöker skruva upp underhållningsnivån med action- och äventyrssekvenser. Den moderna filmens feghet att våga ta sin tid gör sig påmind.

”Mr. Robot”-stjärnan Rami Malek gör sig något bättre i rollen som Dega, Papillons lojala sidekick. Det är en kufisk, excentrisk roll som ger utrymme för scentjuveri och karaktärsspel. Malek gör sitt bästa men tar stundtals i för mycket på gränsen till överspel och speciellt i jämförelse med Dustin Hoffmans perfekt nedtonade insats i originalet så lämnar det i slutändan en del att önska. Det finns inte heller mycket kemi mellan honom och Hunnam och deras vänskapshistoria övertygar inte helt.

Trots att filmen är kortare än originalfilmen så känns den på något sätt längre. Den slutar trots allt på 136 minuter och även om mycket hinner klämmas in så förblir något riktigt dramatiskt djup frånvarande. För de som inte sett filmen från 1973 så lär visserligen någon slags spänning i storyns vändningar men söker man efter att bli riktigt känslomässigt engagerad så lär man bli besviken.

Förutom tidigare nämnda våld så finns här tveksamma inlägg som snarare förtar än bidrar till något. En prolog presenterar Papillon innan gripandet där han har en kärleksaffär med en - håll i er - prostituerad. Som om fantasin totalt gett upp när man skulle bidra med någon slags kvinnokaraktär. Och en nästan ännu mer meningslös epilog bjuder på föga övertygande gubbsmink. För att inte nämna en utdragen båtsekvens som gör alla fel ”Life of Pi” inte gjorde.

Den här remaken är ingen direkt kalkon och knappt en av årets sämsta. Mottagandet lär möjligtvis bli varmare från de som undgått att se originalfilmen. Men en så pass lång dramatisering av en riktig människas helvetiska fängelseupplevelser bör kunna påverka publiken känslomässigt mer än några reaktioner på detaljerade våldsscener. ”Papillon” från 1973 anses vara en av Steve McQueens bästa men denna lär inte många komma ihåg om några år.