Paradis: Hopp 2013

När Ulrich Seidl nu avslutar sin "Paradis"-trilogi väljer han att förlägga handlingen till ett bantningsläger för tonåringar strax utanför Wien. Där är det tänkt att trettonåriga Melanie, dotter till den sexturistande huvudkaraktären i "Paradis: Kärlek" (och släkt med den nitiskt religiösa Anna Maria från "Paradis: Tro"), ska piskas i form av kufaktiga gymnastiklärare och personlighetslösa dietister.

Men Melanie, som ännu inte har sexdebuterat eller varit ordentligt förälskad, faller raskt handlöst för lägrets läkare, en stilig gråräv i femtioårsåldern vars ambivalenta beteende växlar mellan sliskigt, gåtfullt och direkt olämpligt. Här finns precis som i de två föregångarna scener som i sin brutalt naturalistiska form får en att kvida av obehag, men överraskande nog låter Seidl denna avslutande del av sin många gånger dystopiska studie av mänskligt begär och ensamhet förbli den minst plågsamt grafiska.

Den är en coming-of-age-historia som i händerna på en mer kommersiellt motiverad avsändare med största säkerhet hade behövt vältra sig i dramaturgiska ytterligheter för att vara "värd" att berätta. Seidls relativa återhållsamhet är värd att applådera eftersom han så klart får fram det han är ute efter ändå, samtidigt som han låter den bisarra humor som skymtat i de tidigare delarna få mycket större utrymme här. Utan att göra sig lustig över lägrets överviktiga deltagare visar han hur de kollektivt reduceras till en jättekropp av fläsk som vallas genom de ödsliga gymnastiksalarna och i tröstlösa korridorer.

Här finns också en maktfullkomlig gymnastiklärare som väcker fniss av både ömkan och förakt, en tragikomisk figur som mätt med Ulrich Seidl-mått nästan, men bara nästan, ter sig som publikfrieri.

Den största behållningen med "Paradis: Hopp" ligger i skildringen av Melanies utveckling från barn till en självmedveten, sexuellt nyfiken och radikalt livsoerfaren tonåring. Den sociala dynamiken mellan henne och de tre tjejer som hon delar rum med är fångad på ett sätt som görs full rättvisa först när man påminner sig om att det inte är en dokumentär man tittar på. Sin vana trogen får Seidl ut mer än vad man rimligtvis kan be om av sina amatörskådepelare.

Trots att hon försätter sig i potentiellt farliga situationer och även om förälskelsen i den fyrtio år äldre mannen inte är ideal på något sätt - omdömet har kanske inte heller så mycket att säga till om vid mötet med den första kärleken - så misstänker man att Melanie, till skillnad från hennes mamma, inte nödvändigtvis kommer behöva vara så ensam i medelåldern att sexturism framstår som den enda chansen till lycka. Det är hoppfullt.

Bara man inte får för sig att Ulrich Seidl sätter punkt med någon sorts okarakteristisk feelgood-rulle. Även om "Paradis: Hopp" är varmare, mindre drastisk, än sina föregångare så befolkas den ändå av mer eller mindre dysfunktionella människor och män som har svårt - eller helt struntar i - att tygla sin sexualdrift. "Paradis: Hopp" liksom trilogin i sin helhet ställer frågor utan fördömanden eller uppfodrande tonfall - en gråzonernas hyperrealism.

En ofta plågsam, men också njutbar och direkt nödvändig filmupplevelse. Man gör sig själv en otjänst om man inte utsätter sig för den.