Paradis: Kärlek 2012

Österrikiske regissören Ulrich Seidl gjorde sig ett namn som dokumentärfilmare innan han övergick till spelfilm, och han verkar aldrig ha släppt anspråken på hyperrealistisk berättande. Hans filmer kännetecknas av en sorts extrem naturalism där amatörskådespelare och proffs improviserar fram dialogen tillsammans efter att ha fått veta var den aktuella scenen ska bära eller vad den ska betyda. Seidl är naturligtvis inte unik i detta avseende - Mike Leigh har till exempel arbetat på ett liknande sätt med den äran i snart hundrafyrtio år - men med filmer som "Dogdays" (2001) och "Import/Export" (2007) har österrikaren visat upp en snudd på osannolik förmåga att skapa obehagliga, dokumentärsmakande rapporter från verkligheter där ett genomgående tema är kontrasterna mellan öst och väst.

"Paradis: Kärlek" är inget undantag och utgör den första delen i en trilogi där samtliga filmer har ordet "Paradis" i titeln. De kommande två inläggen ska behandla tro och viktminskning/självbild, men här handlar det om sexturism.

Femtioåriga Teresa lämpar av sin introverta tonårsdotter hos en väninna och åker till Kenya för att knulla. Hon är knappast ensam på stränderna och lyxhotellen med det ärendet, överallt dräller österrikiska och tyska kvinnor i samma åldersgrupp och med samma bakgrund omkring. Några av de mer rutinerade ger Teresa råd på detta hennes första besök: man bör inte raka könshåret eftersom de kenyanska männen fascineras av hur europeiska kvinnor ser ut där nere, och Gud vad de luktar gott, "negrerna", hon ska få se! Som kokos.

I denna soldränkta cyniska tillvaro sker affärstransaktionerna enligt "Sugar Mama"-modellen; det rör sig inte om kontant betalning i handen och per samlag utan om en nästan outtalad sponsring. Gång på gång upprepas mönstret för Teresa. Den ljuvlige unga man som hon umgås intensivt med under några kärleksfyllda dagar berättar alltid för eller senare om något problem som han har i sin tillvaro och som bara kan lösas med pengar. En systerson som är sjuk, en pappa som har varit med om en motorcykelolycka. Kan du hjälpa? Underförstått: annars letar jag upp en ny Sugar Mama.

Problemet är att Teresa är idealist och mer än lovligt naiv, ja, många skulle säga att hon lever i förnekelse . Hon tror hela tiden att hon står i begrepp att hitta den stora kärleken och vägrar att se sig själv som en köpare i en ständigt pågående affärsprocess. Eller så är hon smärtsamt medveten om vad som gäller men väljer att köra på ändå - även om den virile ynglingen bredvid dig på sängen i praktiken får betalt för att säga hur vacker du är så är det väl ändå bättre än alternativet, total ensamhet? Som för att understryka den fullkomliga bristen på kärlek i det spel som utgörs av sexturism av det här slaget förnedrar Seidl sin huvudkaraktär (dödsföraktande spelad av Margarete Tiesel) om och om igen. Detta repetitiva drag kommer att stöta bort många tittare, liksom de många (många!) och plågsamt (plågsamt!) utdragna nakenscenerna säkert av en del kommer att skyllas för provokation och effektsökeri.

Men här finns inga poser eller tomma gester. Bara en evig skam och köttets och pengarnas lustar, ett obrutet och alldeles förkastligt logiskt kretslopp av överlevnad. Vad skönt att det ju inte är en dokumentär, kanske man tröstar sig själv med efteråt. Men det är det ju, i princip.