Pirates of the Caribbean: Död mans kista 2006

Blockbustersäsongen fortsätter, och trots lockande superhjältar och konspirationer på biorepertoarerna är egentligen frågan alla ställer sig följande: lever "Pirates of the Caribbean 2" upp till förväntningarna? Tre år har gått sedan Karibiens pirater för första gången intog biograferna, minst sagt med storm. Antalet besökare landade på 800 000 bara i Sverige, lägg också till en och annan som upptäckt filmen med dvd:ns förtjänst, och tvåan har alla förutsättningar att bli en stor, fet kassako.

Det stora hotet denna gång ligger i Davy Jones, kapten ombord Den Flygande Holländaren. Jones och hans besättning får kapten Barbossa att framstå som en harmlös flickscout, då de och deras skepp är en del av havet självt, en övarnaturlig, härlig blandning av slemmiga skaldjur och sjömonster med få mänskliga drag kvar. Jones rekryterar sina man bland sjöfarare som hittas på dödens brant och erbjuds en sista chans, en livslång anställning på hans spökskepp. Deras väg korsas av Jack Sparrow, som visar sig ha en skuld att återbetala till Jones, och måste nu göra allt i sin makt för att komma undan med livet i behåll.

Nog om handlingen nu för att inte förstöra någon av filmens flera vändningar, men Jones känns självklar att nämna då han är filmens mest spektakulära karaktär med ansiktet fullt av tentakler som verkar leva ett eget liv. Han har redan jämförts med dataanimerade underverk som Gollum eller Yoda, men i Jones fall tänker man inte ens på att det är CGI, han är verklig och trovärdig till hundra procent och det är fantastiskt.

Filmens andra huvudpersoner är kanske inte fullt lika snygga och kletiga, men nog förtjänar de att omnämnas de med. Keira Knightleys Elizabeth Swann, adelsflicka gone wild, är den karaktär som utvecklas mest med både emotionella scener som visar hennes talang for kostymdrama, som fartfylld action som sätter hennes svärdfärdigheter på prov. Även Will Turner får sin beskärda del av piratfighter, men hans karaktär har istället belönats med mer bakgrundsstory då han bland annat får möta sin far, Bill "Bootstrap" Turner. Pappa Turner spelas som bekant av vår egen Hollywoodexport pappa Skarsgård, som är som vanligt bra utan att lämna något bestående intryck, och även Orlando Bloom har tydligt växt i sin roll och funkar bättre än sist.

Johnny Depp, som i och med Jack Sparrow skapat en av var tids mest älskade och minnesvärda filmhjältar, fortsätter på samma bana som tidigare. Kapten Sparrow är gapig, irriterande, pinsam, egoistisk och även hans intelligens kan ifrågasättas rätt ofta, men det är hans charm. Han är oberäknelig men någonstans där under vilar ett hjärta av guld. Och Depps överspel funkar aven denna gång.

I "Pirates of the Caribbean 2" lämnas ingen större tid åt karaktärsutveckling utan du kan vänta dig full rulle nästan från första början. Att ha sett ettan är förstas att föredra för att hänga med i svängarna fullt ut, då manuset är mer invecklat och komplext, men samtidigt känns det överhuvudtaget mer genomarbetat och verkligen inget hafsverk. Det är välgjort på alla sätt och vis, in i minsta detalj i scenografi, miljöer och effekter. Så här ska en uppföljare vara – mer av allt det som gjorde ettan populär. Historien är oförutsägbar och det är omöjligt att veta vart Disneys och Gore Verbinskis fantasi tar oss härnäst. Romantiken mellan Will och Elizabeth får ta ett steg åt sidan och lämna plats för action, mystik, skräck, Davy Jones och diverse sjömonster, allt i fascinerande miljöer och med en stor del humor. Trots en speltid på 2,5 timme blir det aldrig segt eller tråkigt.

Slutsats? Ja, "Pirates of the Caribbean 2" lever upp till alla förväntningar och mer därtill. Det är en klar uppryckning jämfört med den förra filmen, och även denna gång kan hela familjen njuta av en biokväll så länge ni är beredda på mer action, spänning och en mörkare ton. Finalen lämnar en härlig cliffhanger inför nästa års "Pirates of the Carribean 3" och trots ett abrupt slut i stil med "Matrix Reloaded" eller "Sagan om Ringen" lämnas jag med mersmak istället för besvikelse. 23 maj 2007 kan inte komma fort nog (och de som orkar sitta kvar under eftertexterna belönas med ytterligare en kort men kul sekvens).