Prinsen och balettflickan 1957

Handlingen går ut på att Prins Charles (Laurence Olivier) av det fiktiva landet Karpatien är på besök i England när George V ska krönas. På grund av politiska spänningar tycker den brittiska regeringen att det vore en bra idé att vara på god fot med Karpatien och dess regenter. Därför bestämmer de sig för att ta ytterst väl hand om Charles och hans entourage under besöket. En dag beger de sig till musikalföreställningen ”The Coconut Girl” där prinsen bakom kulisserna möter den vackra skådespelerskan Elsie Marina (Marilyn Monroe). Han fattar direkt tycke för Marina och bjuder in henne till ambassaden där han bor under sin korta vistelse. Trots de skarpa olikheterna mellan dessa två människor börjar kärleken sakta men säkert smyga sig fram. 

Premissen har vi sett flera gånger tidigare, det är ”kungligheter möter vanligt folk” rakt igenom. Precis som i ”En prins i New York” eller ”En prinsessas dagbok” bygger ”Prinsen och balettflickan” på kulturkrockar, inte mellan nationaliteter, utan mellan olika sociala klasser. Monroe är den vanliga människan som möter kungligheten i Prins Charles, och direkt krockar värderingar, sätt och uppträdande. Det uppstår precis som vi väntat oss problem med att komma ihåg svåra titlar, bära de rätta kläderna, uppträda på rätt vis och andra formaliteter som verkar vara så ohyggligt viktigt hos ”överheten”.

Monroe och Olivier lyckas stundtals mycket bra med detta, men ibland går båda över i rent överspel. Jag vet mycket väl att man skådespelade på ett helt annat sätt på 50-talet, men här är det överspel även med det i tanken. Oliviers Charles blir lite av en parodi med sin kraftiga brytning, viftande med händerna och oförutsägbara utbrott. Marilyn tar sig för bröstet, suckar, tittar ut i intet och tänker högt. Filmen har helt enkelt ofta en stark teater-känsla över sig, och med tanke på att Olivier regisserar så kanske det inte är så oväntat. Teater-känsla kan vara både negativt och positivt laddat. När jag talar om positiv teater-känsla menar jag att det är avskalat, äkta och hänger på skådespeleri och manus. Men det kan också övergå till att bli negativt, om det blir för överdrivet och onödigt dramatiskt. I ”Prinsen och balettflickan” är det främst dessa negativa aspekter som tar sig till ytan.

Filmens känns också ur många perspektiv ofärdig, såsom när det gäller specialeffekterna. Även här vet jag att man måste tänka på att det är en film från 50-talet, men det hjälper inte. Om man jämför den med exempelvis Hitchcocks välgjorda ”Rear Window” (1954) så är specialeffekterna riktigt slarviga. I många scener där prinsen ska skildras tillsammans med stora mängder människor ser man mycket tydligt vad som är inmålat och ihopklistrat i bildrutan. Eftersom det filmade materialet inte är 100 % stabilt ser man också ”skarvarna” väldigt lätt då de inklippta och målade bilderna är helt statiska.

Filmen är dock inte helt utan positiva sidor. Skådespelerskan Sybil Thorndike är otroligt underhållande och komisk som den nästintill döva Karpatiska drottningen. Det är en fröjd varje gång hon dyker upp och fäller tunga översittar-repliker åt Monroes karaktär. När inte specialeffekter är involverade har Olivier och hans team verkligen lyckats få till snygga miljöer, framför allt interiörerna. Dialogen i filmen är stundtals mycket bra och under vissa sekvenser på ambassaden tror man verkligen att filmen ska ta sig, men det gör den aldrig.

”Prinsen och balettflickan” känns kort sagt som en halvdöd fisk i vattnet som bara flyter med i strömmen, utan syfte, utan tryck, utan ös.